Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1856, sida 1

Uiiloradowitseh var en poetisk krigare och hade derför sinne för poesien i allmänhet. Stora företag kräfva stora medel; endast naturen gör storverk för intet. Afven de som ej misstänkte renheten i Witbergs karakter, kunde ej förlåta att han emottog direktörsbefattningen öfver företaget, han den oerfarne ynglingen, som ej egde den ringaste kännedom af tjenstemannaförrättningar. Han borde åtnöjt sig med arkitektens ärofulla roll. . Det är lätt att framkasta sådana beskyllningar, när man sjelf sitter i sin lugna spiselvrå. Men Alexander Witberg emottog direktörsposten, Just emedan han var en ung oerfaren konstnär: han emottog den, emedan allt förekom honom såsom lappri, sedan hans byggnadsplan väl var antagen; han emottog den, emedan Czaren sjelf erbjöd honom den, uppmuntrade och gaf honom mod dertill. Hvem skulle ej under sådana förhållanden öfverskattat sina krafter, och äfven om det gåfves dylika nyktra naturer, blifva desse ej utsatte för frestelsen, ty då förmå ej skapa ett sådant verk, kunna ej, såsom kejsar Alexander uttryckte sig, få stenarne att tala. Det förstås af sig sjelf, att Witberg genast omringades af ett band utaf de kältringar. hvilka hetrakta Ryssland som ett geschält, tjensten som en sinekur eller ett gynnsamt tillfälle att ostraffadt stjäla och plundra. Det är naturligt, att de undergräfde jorden under hans fötter, och att han, sedan han väl fångats i fällan, ej skulle se sig i stånd. att rädda sig ur densamma, ty afundsjukan och kränkt egenkärlek hade slutit ett nobelt förbund med skadeglädjen och oärligheten, (Forts.)