Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1856, sida 1

us på Stampen, samt i f. d. Callenii Ljushandel hörnet VI ———W — Stebjons i allmänhet efter tjenstehjonsstadgan! V.äl hafva vi hört åtskilligt knot ibland af sjelfviska och egennyttiga husbönder och matmödrar öfver tjenstehjons alltför stora friheI ter; man torde likväl i mera sansade ögonI blick åtminstone vara så billig, att man erkänner tjenarena ej hafva större friheter efter tjenstehjonsstadgan än mensklighet, ehristendom och ehristligt sinne bjuda. Nå väl! Eger nu en S. M. adjunkt efter vår kyrkas missiveringslag en tjenares frihet efter tjenstjehjonsstadgan? Långt derifrån. S. M. adjunkten och tjenstehjonet stå båda under husbondevalde och äro deruti lika, men då det sednare har rätt och frihet att sjelf Pröfva, hvilken han anser bäst att välja till sin husbonde, så saknar den förre all sådan rätt efter lag; konsistoriet och husbönderna bestämma här den saken, om så behagas, adsunkten alldeles oätspordt. Tjenstehjunet har rätt att, då det råkat ut för en vrång och illa sinnad husbonde, göra sig lös från denI samme, åtminstone efter ett år: åt adjunkten är ej denna billiga rätt förunnad, utan är han tvertom bunden på den plats, dit han blifvit af andra skickad, så länge de behaga; hans plats må se ut hur som helst och hans principal må vara dräglig eller icke. Tjenstehjonet har rätt att sjelf bestämma, hvad det vill hafva i lön, och det för hvarje år, samt eger äfven derföre frihet att rätta sina fordringar i detta hänseende efter tidsförhållandena, mängden och beskaffenheten af göromål, samt egen duglighet och egen arbetskraft; adjunkten ar beröfvad äfven denna så billiga rätt, hans lön bestämmes af husbönderna, och efter deras I godtycke, för så lång tid de behaga; lika för alla adjunkter, de må vara dugliga eller odugliga; lika på alla ställen, adjunkten må sättas att tjena i en församling med 500, 2000, 10,000 eller deröfver, ehuruväl af adjunkten på ena stället fordras en mångdubbelt större ansträngning, än på det andra; lika hos alla, adjunkten må hafva någon hjelp af sin principal eller icke. Och har en adjunkt vågat göra någon anmärkning mot en sådan tillställning, så hafva vi hört att detta till vår tid, d. v. s. så länge man ej hade brist på adjunkter, af principalen ej så sällan blifvit afvisadt med det myndiga svaret: jag låter ej taxera mig af min adjunkt, eller också har på adjunktens andragande följt intet svar alls, men i stället ett bref till konsistoriet med vördsam anhållan om missiv åt den anspräkssulle adjunkten till ett annat ej bättre ställe. Och adjunkten, hvad värn och skydd eger han I mot dylik godtycklighet och despoti? Intet alls! Tjenstehjonet rår så mycket om sig sjelf att det, då det vid flyttningstiden inkommit i sin nye husbondes hus, kan säga: här har jag nu rätt att bo och vistas till årets slut, adjunkten åter är som fågel på qvist, som man säger, och saknar följaktligen äfven denna tjenstehjonsrätt; en half vecka, eller mellantiden mellan hvarje postdag här i Norrland, är det högsta han kan vara säker. Den ena söndagen kan han vara pligtig att uppehålla Gudstjensten i Östersund, den andra i Sundsvall, den tredje i Haparanda o. s. v. Adjunkten har ingen laga rätt att klaga öfver en dylik missivering; ty den är fullt laglig. Och det har derföre understundom till och med verkligen inträffat att den missiverade adjunkten ej hunnit fram till sin i missivet anvisade station, förr än han der haft ett nytt missiv igen före sig, som vid embetets förlust ålagt honom att resa tillbaka till ett annat ställe. Men äfven om adjunkten, såsom ock fallet ofta varit, finge dröja längre isin tjenst än en tjenare under tjenstehjonsstadgan kan dröja qvar på ett ställe i sin, så ändrar detta icke forhållandet i någon mon, alldenstund adjunkten, äfven om han finge vara på samma ställe i 20 år, likväl icke är säker för missiv en enda vecka. En adjunkt bor, såsom man säger och såsom äfven vi sagt, rätt och slätt i kappsäcken och borde ock aldrig ega något, utom hvad som deri rymmes, så mycket mindre, som han i alla fall med sina missiv cj mottager respengar för mer än en häst. Allraminst bör han sätta tro till hvad apostelen Paulus med sin fråga i 1 Kor. 9: 5: hafve vi icke makt att omföra med oss en hustru, som syster (christen) är, vi såsom de andre apostlar och Herrans bröder och CeI fruktar man vida mer i petersburg och Maskiuwa att n