Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1856, sida 2

da med hans excellens Tybajeff, och föjjden blef, att han fick ståthällarskapet öfver Wiatka. Således såg han nu för sina fötter samma provins, genom hvilken han en gång tågat som fånge och en annan gång dansat på lina. Ståthållarnes egenmiktighet vexer med afståndet från Petersburg, men den vexer i geometrisk progression i sådane provinser, hvarest, såsom i Perm, Wiatka och Liberien, ej finnes någon adel. Men det var just ett sådant guvernement, som öfverensstämde med Tyfajeffs smak. Han inrättade sig genast såsom en persisk satrap, men med den skilnad, att han ej försjönk i veklig dvala. utan var verksam, rörlig och blandade sig i allt. Men på samma gång liknade han en eller annan af konventets kommissarier, en Carrier till exempel, ehuru hans kraft och hjertlöshet visserligen icke voro i revolutionens, utan i despotismens tjenst. Rå och pöbelaktig till sin natur och sitt lefnadssätt tålde han aldrig motsägelser, och hans inflytande åstadkom utomordentligt mycket ondt. Det påstods, att han var otillgänglig för mutor och bestickning, och likväl visade det sig efter hans död, att han samlat en stor förmögenhet. Han var hård och sträng mot sina underhafvande, förföljde skoningslöst enhvar, som lät gripa sig på färsk gerning, och ickedestomindre stulo tjenstemännen under hans förvaltning mera än någonsin. IIan dref missbruket af sin magt till de yttersta gränsor. När han beordrade en tjensteman att undersöka en sak, i hvilken han sjelf var intresserad, underlät han aldrig att tillfoga: — saken förhåller sig naturligtvis så och så . . . och ve tjenstemannen, om saken förhöll sig annorledes än guvernören önskade!