Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1856, sida 2

FÖTA SIUL på Ctt Så4dant SåKrnas UIIS1anad. som ar cen skamfläck för Europa och ett ocrhördt hinder för Italiens pacifikation. 1831 års memorandum hade bekräftat landets sorgliga tillstånd, samt nödvändigheten och det trängande behofvet af administrativa reformer. De diplomatiska korrespondenserna från Gaeta och Portici öfverensstämde med denna tanke. De reformer, till hvilka Pius IX år 1848 tog initiativet, voro frukter af hans långa vistande i Imola, der han med egna ögon kunde bedöma provinsernas styrelsesätt. Olyckligtvis strandade makternas rådslag och påfvens goda vilja emot de hinder, som den elericala organisationen uppställer emot hvarje förändring. Då detta sakförhållande bevisas af dessa sednare årens historia, så ligger just deruti svårigheten eller rättare sagdt omöjligheten af en fullständig reform i påfliga regeringen, en reform, som motsvarar tidens kraf och folkens förnuftiga önskningar. Kejsar Napoleon III hade, med denna riktiga och fasta skarpblick, som karakteriserar honom, i sitt bref till öfverste Ney fullkomligt begripit och klart antydt lösningen af det a problem: Secularisation, Codex Napoleon. Men det är tydligt, att romerska hofvetända till det yttersta och med alla medel skall kämpa emot realisationen af denna dubbla kombination. Man inser, att det skenbart kan antaga många, ja tillochmed politiska reformer, men illudera dem vid utförandet; det är klart, att secularisationen och Codex Napolcon, införde i sjelfva Rom, der dess timliga I makts byggnad höjer sig, skulle underminera dess grund, så att den fölle till ruiner, i det den beröfvades sina bästa stöd: de andliges privilegier och den kanoniska rätten. Men om man icke kan hoppas att införa en verklig reform i sjelfva medelpunkten, der den verldsliga maktens attributer äro så sammansmälta med den andligas, att man icke kan fullständiat skilja dem åt, utan att löpa fara att krossa dem, skulle man icke åtminstone kunna införa en sådan i någon del af staten, som med mindre resignation fördrager det påfliga oket, denna ständiga orsak till oordning : och anarki, denna oupphörliga förevändning för ÖI sterrikarnes permanenta ockupation, denna källa till diplomatiska förvecklingar och störanden af den europeiska jemnvigten? Vi tro det vara möjligt, men med vilkor att, åtminstone hvad administrationen beträffar, skilja denna del af staten ifrån Rom. Man skulle sålunda af legationerna bilda ett apostoliskt furstendöme, under påfvens höga öfverherrskap, men styrdt efter egna lagar, med domstolar, finanser och en egen armee. Vi tro, att, om man gör denna nya organisation, så vidt möjligt, i enlighet med traditionerna från det napoleonska herraväldet, man skulle kunna vara säker på att åstadkomma en betydlig moralisk verkan; och man hade tagit ett stort steg för lugnets aterställanne bland dessa befolkningar Utan att smickra oss med att en sådan kombination skulle kunna räcka i evighet, hysa vi dock den åsigten, att den ganska länge skulle befordra det åsyftade ändamålet, d. v. s. lugna dessa provinser, på lagligt sätt tillfredsställa innebyggarnes behof och på detta sätt betrygga den påfliga stolens timliga makt, utan att den behöfde en främmande ständig ockupation. Denna kombination skulle vidare hafva den fördelen att försäkra de allierade makterna om ett stort och välgörande inflytande i hjertat af Italien. Vi antyda här summariskt hufvudpunkterna af förslaget, äfvensom medlen till utförandet: 1) Romerska statens emellan Pofloden, Adriatiska hafvet och Apenninerna belägna provinser förblifva underkastade den heliga stolens höga öfverherrskap, men blifva fullständigt sekulariserade samt uti administrativt, juridiskt, militäriskt och financielt hänseende organiserade på ett med hela den öfriga statens fullkomligt olika och deraf oberoende sätt; dock skola de diplomatiska och religiösa förhållandena lyda under romerska hofvet. 2) Dessa apostoliska provinsers territoriala och administrativa organisation skulle inrättas enligt mönstret af den, som ägde bestånd under Napoleons herravälde till 1814. Codex Napoleon skulle antagas, med undantag af de för förhållandena emellan kyrkan och staten nödiga modifikationerna. 3) En påfliig vikarie, laiker, skulle, jemte ministrar och ett statsråd, regera dessa provinser. Den af påfven utnämnde vikariens ställning skulle garanteras, beträffande varaktigheten af hans funktioner, hvilken åtminstone bör innefatta tio år. Ministern, statsråder och alla tjenstemän, utan åtskillnad, skulle utnämnas af den påflige vikarien. Deras lagstiftande makt skulle aldrig kunna sträcka sig till det religiösa eller blandade gebitet, hvilka förut Borde bestämma, ej heller till något, som rörer de politiskt-internationela förhållandena. 4) Dessa provinser skulle i lämpligt förhällande bidraga till romerska hofvets underhåll och till afbetalande af den för ögonblicket existerande statsskulden. 5) En inhemsk arme skulle genast organiseras på militärisk rekryterings-väg. Utom kommunaloch provincial-råd, skulle det finnas ännu ett offentligt råd för pröfning och kontroll af budgeten. Om man nu vill pröfva medlen för utförandet, så skall man finna, att de icke erbjuda så många svårigheter, som man vid första ögonblicket skulle tro: denna id om legationernas skiljande från staten i administrativt hänseende är icke ny i Rom; den har redan uttalats af diplomatien och gillats tillochmed af några medlemmar utaf det heliga kollegiet, ehuru under vida mer begränsade vilkor än de, hvilka skulle vara nödiga, för att skapa ett allvarligt och varaktigt verk. Makternas oåterkalleliga vilja och deras beslut att utan uppskof göra slut på den främmande ockupationen skulle vara de tvenne bevekelsegrunderna, att bringa romerska hofvet till antagande af dessa kombinationer, hvarigenom dess verldsliga makt i sjelfva verket blifver respekterad och den bestående organisationen i midten och större delen af dess stater lemnas oantastad; men sedan principen en gång blifvit erkänd, måste utförandet anförtros åt en af makterna utnämnd hög kommissarie. Det är klart, att om detta verk öfverlätes åt den påfliga regeringen, så skulle denna i sitt traditionela system finna medel att aldrig bringa det till utförande samt att helt och hållet förfalska andan i Sakernas nya ställning. För närvarande kan man icke för sig dölja, att, om ockupationen måste upphöra, utan att det öppna utförandet af dessa reformer och återställandet af en offentlig makt, man skulle hafva fullt skäl att frukta ett hastigt förnyande af oroligheterna och de politiska agitationerna samt de österrikiske truppernes derigenom påkallade inmarsch. En sådan händelse skulle vara så mycket beklagansvärdare, som dess verkningar på förhand tyckas sätta en gräns för hvarje försök till en förbättring. Vi anföra således, men blott under ofvan uttalade vilkor, att upphörandet af den främmande ockupationen skulle kunna företagas på följande sätt: Päfliga regeringen äger för närvarande 2 schweizeroch 2 inhemska regimenter, inalles 8000 man. Dessa krafter äro tillräckliga att upprätthålla ordningen i Rom och i de provinser, der den administrativa olikheten ej införes. De nya inhemska trupperna, dem man medelst konskription skulle bilda i de sekulariserade provinserna, skulle derstädes betrygga lugnet. Då skulle Fransmännen kunna lemna Rom och Österrikarne legationerna. Emellertid måste de franska trupperna, på 28 . land nmn hamart nårmAn fid avar.