Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1856, sida 2

rens not som följer: Man måste lyckönska belgiska regeringen dertill, att den visar sig angelägen om att dess språk icke vanställes och deras afsigter icke misstydas. Franska regeringen har måst inskränka sig dertill, att hänvisa på det onda och dess följder; Brisslerkabinettet tillkom det att ensamt utfinna och använda medeln till dess afhjelpande; kejsarens regering bekymrar sig blott om medlens verksamhet, icke om ll deras natur. Häraf är påtagligt, att franska regeringen, genom hotelser om användande af våld, aftvingat den belgiska löften att på ett eller annat sätt afböja en friare diskussion i belgiska pressen af franska förhållanden. Alla lord Palmerstons stora ord och försäkringar, att Walewskis försök att sätta ett munlås på belgiska pressen strandat på Clarendons gensägelse voro alltså bara munväder.i Det berättas imellertid, att de belgiska tidningarne, för att bespara sin regering någon vidare konflikt med den franska, nästan samtligen förklarat sig frivilligt beredde att moderera sitt språk då de behandla ställningar och förhållanden i Frankrike. Kejsaren skall hafva anbefallt en noggrann undersökning för utrönande af hvilka högre embetsmän som, i trots af hans uttalade vilja, äro delägare i industriella företag. Talrika arresteringar hafva nyligen företagits ibland de arbetande klasserna såväliParis som i departementerna. Ett dekret i Monitören förfogar, att af 1857 års klass blott 100,000, och icke, såsom ursprungligen med afseende fästadt vid kriget var bestämdt, 149,000 man skola utskrifvas. Kungen af Wiirtemberg har den 12 dennes lemnat Paris. Piins Jerome (exkungen af Westphalen) skall åter hafva insjuknat. — General Failly har i stället för den till marskalk befordrade Canrobert utnämnts till kejsarens adjutant. ITALIEN. Franska och österrikiska regeringarne skola stå i begrepp att föreställa påfven huru angeläget det är för honom att införa nödvändiga reformer. Pariserbladet Constitutionel och engelska bladet Morning Post meddela liktidigt denna notis. Det förstnämndas Wienerkorrespondent försäkrar, att Frankrike och Österrike skulle gemensamt genom sina gesandter i Rom, Rayneval och Colleredo, tillställa påfvens förste minister, kardinal Antonelli, en skrifvelse rörande denna angelägenhet. Enligt M. Post skulle de begge regeringarne redan hafva kommit öfverens om innehållet af denna skrifvelse. Något kan man väl således antaga komma att göras för en förbättring af tillståndet i Italien; men reformer, hvartill Frankrike och Österrike gifvit klaven, kunna, såsom redan sagts, aldrig vara annat än ömkliga palliativer. De sardinske fullmäktige hade, före den redan reproducerade noten af den 16 April, till Frankrikes och Englands fullmäktige enskilt aflåtit en not uti italienska angelägenheterna. Enligt Turinerbladet Opinione har denna sistnämnda not följande lydelse: I en tidpunkt, då vestmakternas berömvärda ansträngningar gå ut på att försäkra Europa om fredens välgerningar, påkallar Kyrkostatens provinsers och i synnerhet legationernas tillstånd de franska och engelska regeringarnes synnerliga uppmärksamhet. — Sedan 1845 hafva legationerna varit besatta af österrikiska trupper. Belägringstillständet och krigslagen ha sedan den tiden alltjemt varit gällande. Päfliga regeringen existerar här endast till namnet; ty öfver dess legater står en österrikisk general med civileller militärguvernörs titel och embete. Ingenting förebådar att detta tillstånd skall taga ett slut, så päfliga reg oringen i sin närvarande ställning är öfvertygad om sin oförmåga att upprätthål la ordningen, denna första grund för dess restauration, och då Österrike ingenting heldre önskar, än att förlänga sin ockupation, eller göra den permanent, Sådan är den sorgliga och sig allt mera förvärrande ställningen i ett land, som äger ädla egenskaper och har öfverflöd på konservativa elementer: vanmakt hos den legitime fursten att regera sitt land; ständig fara för oordning och anarki i midten af Italien, och österrikiska herraväldets utbredande på halfön, vida öfver hvad som blifvit faststäldt genom förordningen af år 1815. Legationerna voro före franska revolutionen uuder påfvens höga suveränitet, men de hade privilegier och rättigheter, hvilka gjorde dem nästan oberoende, särdeles hvad deras inre förvaltning beträffade. Men redan 1796 var prestregeringen så hatad, att de franska armerna nämnde år mottogos med förtjusning. Genom fördraget i Tolentino skiljda från den heliga stolen, hörde dessa provinser till republiken och sednare till konungariket Italien tills år 1814. Napoleons organisationssnille hade, liksom genom ett trollslag, förändrat deras utseende. Lagar, institutioner och den franska administrationen hade inom få år utvecklat välståndet och civilisationen; också knyta sig alla sympatier och tradiditioner i dessa provinser vid denna epok! Den Napoleonska regeringen är den enda som fortlefvat icke blott i de högre klassernas, utan ock i hela folkets minne. Detta minne erinrar om en opartisk rättvisa, en kraftfull förvaltning, välstånd, rikedom och militärisk betvdenhet. På Wienerkongressen 2—