Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1856, sida 1

Så förflöt en half timma. En man i blå militärrock, men utan epåletter, närmade sig mig, betraktade mig med oförskämda blickar, gick förbi mig, men vände hastigt åter om och frågade: — Ar det ni, som gendarmen skall föra till Siberien? — Ja, svarade jag, utan att stanna. — Ursäkta, men huru vågar han då — Med hvem har jag äran att tala? — Med polismästaren på stället, svarade han i en ton, som vittnade om hans djupa uppfattning af sitt embetes vigt; — hvarje ögonblick väntar jag direktörn för inrikesministeriet, och så går här mir nichts, dir nickts en politisk arrestant och spatserar på gatan. Hvad är det för en åsna till gendarm? — Vill ni icke göra mig den tjensten att fråga honom sjelf? — Fråga honom? Nej, arrestera honom vill jag, ge honom hundra prygel vill jag . . och låta transportera er vidare med en af mina betjenter. Jag helsade och gick hastigt tillbaka till posthuset, utan att afvakta slutet på hans tal. Genom fönstret hörde jag honom rasa, svärja och utösa ovett. Gendarmen ursäktade sig; men tycktes likväl icke öfverdrifvet rädd. Etfter ett par minuters förlopp kommo begge in i rummet, der jag satt med ryggen mot dörren, så att jag ej kunde se deras åtbörder. Men af polismästarens frågor till gendarmen märkte jag genast, att han kände lifligt begär att få veta, at hvilken orsak jag blifvit förvisad, samt hvart, hurulänge och så vidare. Då jag emellertid iakttog tystnad, började polismästaren ett tal, som dirckte hvarken var rigtadt till mig eller gendarmen. Jag beklagar den, som kommer i mina kläder. Eller kanske någon tror, att jag tycker det vara ro