Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1856, sida 1

— — — — — — 02——z — swidande parterna, emedan H. Maj:t föreställde sig, att denna dom, som icke rimligen kunde vid detta tillfälle utfalla på mer än ett sätt, skulle mägtigare än bomber och granater tvinga Ryssland att taga räson. Ryssland nödgades göra detta; det nödgades antaga en fred på långt hårdare vilkor än de, hvilka Czaren kort förut förklarat aldrig skola kunna af Ryssland antagas, icke ens efter flera års olyckligt krig. Knappt hade dock Frankrike vunnit denna triumf, förrän dess kejsare behagade föreslå den beryktade skålen för en lycklig enighet mellan Europas suveräner, dervid han likväl i refrängen behagade äfven något komma ihåg 7folken. Samtidigt härmed lät han dock sin minister och fullmäktige utfärda en krigsförklaring mot den allmänna opinionens organer, mot den fria pressen i det lilla Belgien, en förklaring, hvari Österrikes och Preussens fullmäktige med nöje deltogo. Ryssland, som nyss erfarit den allmänna opinionens makt, teg, och endast Englands ombud, Lord Clarendon, undanbad sig att vara med om affären, ehuru han beklagade den Belgiska pressens missbruk. Krigsförklaringen gällde emellertid i sjelfva verket, icke blott Belgiens, utan alla Europeiska länders fria press, ehuru de mäktige suveränerna icke vågade sig på mer än det ena lilla landet till en början. Den fria pressen bör känna sig stolt öfver att sålunda få träda öppet i fält mot trenne af Europas suveräner. Den bör taga emot krigsförklaringen med all en stormakts sjelfkänsla och tacka för äran, att se sig så erkänd. Alltså krig, Ed. Kejserliga och Kongliga Majestäter! Ett krig på lif och död om J behagen, och icke för en fred utan förödmjukelse å någondera sidan, ty med en sådan fred lären J lika litet som vi vara belåtna. En sådan fred kan slutas mellan suveräner, men icke mellan oss, ty fastän J behagat förena eder i en helig allians emot oss, hafven J ju icke velat erkänna vår suveränitet, om J ock ej kunnat undgå att darra för vår makt, lika litet — tillåten oss den lilla förklaringen -— som vi erkänna eder, vi, som dessutom icke för eder känna synnerlig fruktan. Nåväl — krig! Men hvarmed och huru skola vi då begynna? Med hvilka vapen t. ex.? Edra vapen känna vi: de bestå i böter, fängelser, seqvestrationer, m. m., men det är allt saker, som vi för tillfället icke disponera, och hvaraf vi för öfrigt icke äro vänner. Våra vapen äro de mycket svaga: en penna — dålig nog mången gång — ett bläckhorn och en bit papper. Det är, tycker kanske mången, icke partie ögale, men likagodt, vi skola pröfva hvilka vapen äro de mäktigaste. När behaga Deras Majestäter begynna striden? — Det är sannt: J hafven redan börjat; J han öppnat fälttåget långt före krigsförklaringen. — Huru kunde man ock göra en sådan fråga? Bära icke Edra presstvängslagar, för hvilka en mängd af edra utmärktaste män, våra trogna bundsförvandter, fallit offer, tillräckligt vittne härom ? Icke heller hafva vi varit alldeles overksamma. Mer än en gång hafva våra giftiga pilar haft edra kejserliga och konungsliga hufvuden till mål, och att de ej gått förbi målet, derom vittnar nu edert slutna förbund till vårt bekämpande. Men detta har blott ännu varit det lilla kriget, eller kanske blott den något animerade notvexlingen. Det är först nu det honnetement kan bli allvar af, sedan krigsförklaringarne blifvit vederbörligen afgifna. Men det första skottet åt eder, mina höga herrar! Kanske ären J ännu icke färdiga, och vi vilja ej begagna oss af några tillfälliga fördelar, som edert förhastande kunde bereda —Ä —— — —