Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1856, sida 1

ka det bå ma för några halft uttalade meningar. Men general Staals åsigt var ej nog lycklig att vinna den yngre Galitzins bifall, och oenigheten dem emellan antog småningom en allt skarpare karakter. Den gamle krigaren brusade upp, kastade sabeln på bordet och ropade: U c stället för att störta de stackars ynglingarne i förderi borde ni heller föreslå att stänga universitetet, så skulle åtminstone de andre olycklige blifva räddade. Ni kan göra hvad ni vill, men jag lånar icke min hand till åtgärder af dylikt slag. Med dessa ord lemnade den gamle hedersmannen kommissionens samlingsrum. Allt detta blef samma dag rapporteradt till kejsaren, och nästa dag. då kommendanten anmälde sig med sin rapport, frågade kejsaren, hvarför han icke ville infinna sig på kommissionens sammanträden. Staal framställde sina skäl. — Dumt prat! föll kejaren honom i talet, — gräla med Galitzin! det är ju en skandal! Jag hoppas, att du ändrar beslut och infinner dig i kommissionen såsom vanligt. — Min kejsare och herre, svarade Staal, — skona mina grå här! Jag har blifvit gubbe, utan att någon fläck vidlåder mitt namn. Ers majestät känner mitt hjerta: mitt lif och blod tillhör er till sista andedraget, men här gäller det min heder, och mitt samvete förbjuder mig att låna min hand åt sådane åtgöranden som kommissionens. Kejsaren drog på skuldrorna, Staal bugade sig och infann sig aldrig mer på kommissionens sammanträden. Ehuru kejsaren hyste stor aktning för den gamle hederlige generalen, kallade han dock icke Galitzin till sig, för att låta denne förklara sig i general Staals närvaro, utan befallde tvertom, att vi skulle