Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1856, sida 1

LEV Av NI.MII-Den 14 Maj. En känd författare i Östg. Correspondenten har uti en uppsats, kallad: Hafva furstarne i sjelfva verket hemtat något stöd af det moderna centralisations-systemet ?? — utvecklat några åsigter, hvilka äro högt förtjente af att återgilvas och spridas till så allmän kännedom och begrundning som möjligt. Vi meddela derföre ur dessa uppsatser följande: Till stöd för den konungsliga maktfullkomligheten anföres, att fursten står utom alla intressen, att han icke kan önska något högre mål, än sina undersätares bästa och fördelar. Dessa satser bestå dock icke inför den politiska erfarenhetens pröfning, hvilken på ett det ovedersägligaste sätt visar, att de dynastiska intressena alltid spelat hufvudrolen, och åt hvilka ofta rent främmande intressen, äfvensom åt furstarnes ärelystnad och krigslystnad, folken i alla tider måst lemna de dyrbaraste offer af så väl blod som penningar, alla moraliska uppoffringar och lidanden oberäknade. Historien har också hittills endast utgjort en tafla öfver krigens, folkens mustoch merg-utsugande blodiga scener, som hämmat all samhällsenig och fredlig utveckling; hvarjemte alla krig, som i Europa egde rum före Fransyska revolutionen, med få undantag föranleddes af orsaker, hvarmed folkintresset hade intet att befatta; dessutom kan man imill nämnde tidpunkt knappt åberopa någon offentlig furstlig handling, der folkintressena spelade en något öfvervägande role. På grundvalarne af furstarnes oberoende af enskilda intressen kan således autokratismen svårligen förordas. Det låter sig deremot vida lättare ur psychologiska skäl bevisas, att furstarne mera än andra menniskor äro benägna att låta enskilda bevekelsegrunder inverka på deras offentliga handlingar. Det är temligen kändt, att menniskan födes egoist, och något undantag från regeln kan väl icke skäligen göras för de ärftI ligt regerande furstarne och deras ättlingar. Denna slags medfödda sjelfviskhet finner dock hos den enskilde ett visst korrektif i uppfostran, äfvensom i det motstånd, egoismen i samhällslifvet möter i andras egoism. Furstarne åter, från barndomen smickrade, sakna alldeles dessa afkantningsmedel. Utan allt verkligt motstånd, har den furstliga egoismen ; en ovilkorlig benägenhet att tillvexa, desto mera, ju utmärktare egenskaper och förmåga de ega, och slutar således gemenligen äfven med att intaga ganska aktningsvärda dimensioner. Så har furstarnes otacksamhet mot dem, som bevisat dem tjenster, varit ett för dem alltid utmärkande karaktersdrag. Staten är jag, förklarade Ludvig XIV:de: sc der egoismen i sin högsta fullkomlighet! Fursten vänjer sig att hänföra allt till sin personlighet. När ett styrelsebeslut förekommer, blir således icke första tanken att öfverlägga, hururida det är gynnsamt för folket och det all