Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1856, sida 2

alltsammans. Den 24 Juni var min faders födelsedag: jag hade nämnde dag varit hemma och N. varit i mitt sällskap. Med tungt hjerta tog jag farväl af Orloff, som icke heller var väl till mods. Då jag räckte honom handen, tryckte han mig till sitt breda bröst och kysste mig, såsom om att han anat, att vi för en lång tid skulle skiljas. Sedan detta ögonblick har jag blott sett honom en enda gång, och det var sex år derefter. Det led då till det sista med den kraftiga mannen. Jag studsade öfver det sjukliga melankoliska uttrycket i hans anletsdrag, som blifvit skarpa som en gubbes. Ilan var nedtryckt, kände sjelf huru han till kropp och själ var förstörd, och såg med hopplös blick mot den mörka framtiden. Tvenne månader derefter doghan af blodstörtning. I Luzern finnes ett utomordentligt skönt monument som Thorwaldsen har mejslat i den hårda klippan. Det föreställer ett döende lejon, blodet forsar i strömmar ur ett sår i sidan, i hvilket pilspetsen blifvit qvarsittande. Det herrliga hufvudet hvilar på den breda ramen, det upphäfver en suck, och en obeskriflig smärta talar ur dess blick. Rundtomkring är allt öde och stilla, omgifvet af berg och träd, så att vandringsmannen knappt anar att det är här det kungliga djuret utandas sin sista suck. En dag då jag stod fördjupad i beskådande af denna förstenade smärta, rann mig mitt sista möte med Michael Orloff i sinnet. (Forts.)