Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1856, sida 1

vext, manligt sköna drag. allt i de mest harmoniska proportioner, gåfvo hans yttreett omotstandligt behag. Han är ett sidostycke till Jermoloff. hvars genomträngande blick och fårade fyrkantiga panna, beskuggad af en massa grå hår, förlänade honom en gammal på valplatsen gränad krigares hela skönhet — samma skönhet, genom hvilken Mazeppa van Maria Kotschubeis ynnest. Orloff visste af ledsnad icke hvad han skule företaga sig. Han lemnade ingenting ofö t. Än anlade han en glassabrik, i hvilken han Jät förfärdiga måladt fönsterglas i medeltidens stil; än slog han sig ned att skrifva om krediten ... men ingenting tillfredsställde honom, ehuru ingen annan utväg sanus. Lejonet var dömdt att ströfva omkreng som ett annat fredligt skogens djur. Det var sorgligt att se den möda han underkastade sig, för att ar sig göra en lärd, en teoretiker. Han var ett ljust, radigt, men ingalunda spekulatift hufvud, hvarför ha också invecklade sig i en hop nyuppfunna syste af samma slag som hans kemiska nomanklatur. Hvarje abstraktion misslyckades för honom helt och hallet; men i trots af hans djupa förbittring öfver dessa motgångar lefde han dock i en fortsatt fruktlös strid ined metatysiken. Ofö 2z och obe ställde han alltid sig sjel trycket, städse ädel och o kar plötsligt på hans belägenhet, och då x om på halfva vägen. Dessa politiska manövrer Iy kades honom lika litet som nomenklaturen och i tafysiken, och när han ville afbjelpa ett fel, förföll han alltid i två eller tre andra. Dorför utgjorde han alltid en Skottafla tör kritiken och moraliska predikningar, ty menniskorna döma efter ytan, göra mer väsen af ett ord än af en handling och lägga större vigt på enskilta fel än på en karakter i dess belhet.