Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1856, sida 1

EA NME 1111171 lla. tä —n EE— lättsinne och en obetänkaamhet, som hela landet måste djupt beklaga. Men antingen det inneburit sanning eller osanning. det vissa r. alt ett sådant tal vorkligen varit fördt af personer, som man trott vara berättigade deri till genom något förtroende, och att den föreskällning. som förut endast fanus hos ett semförclsevis ringa antal af åtiitets presterskap, angående biskopens i Karlstad skicklighet (i kyrkolagens mening) att numera blifi i va biskop i Lund, först derefter spridde sig i allt viästräcktaro kretsar blond presterskapet. Huruvida de prester, som till ett så stort antal synas hafva följt de sålunda giina vinkarne. härvid endast handlat efter ved och samvete, utan annat afseende än Guds ära 0. 8. v. derom må de sjelfve afgöra med sina samveten. Men vi tro icke, att dylika tilldragelser äro egnade att öka aktningen, vare . sig för det högre presterskapet och för den kyrka, som det på detta sätt tjenar, eller för de maktens verktyg, hvilka genom ett förfarande, sådant som det här skildrade, endast ytterligare bidraga att nedsätta bådaderas anscende. Östg. Corresp:n aislutar en ledande uppsats med framställande af följande programm för oppositionens riksdagsmän, till den blifvande riksdagen: 1:o att rädda den närvarande tryekfrihetsförordningen; 2:o att motsätta sig en ökad större linieflotta samt hufvudstadens befästande, såsom varande, med afs. å vårt relativa läge till Ryssland, ett i alla fall fullkomligt onöjaktigt försvar; hvilket försvar deremot bör grundas på en utbildad nationaleller beväringsmilis samt på en förökad — för att ej säga fördubblad — skärgårdsflotta. Dot är ett gammanträffands, som kan aynas ogcet nog, att samma programm blifvit uppställdt uti en till Iand. Tid:n insänd uppaats, kallad: Ett ord i sinom tid, hvilken vi med det första vilja meddela. Ö. C. slutar sin uppsats med att efter Jönköpingsbladet anföra, det föreställningen om nödvandigheten af Stockholms befästande blifvit för H. M. Konungen så lislig, att II. M. ämnar göra till ett hufvudvilkor för inträde si den nya ministåren, att hvar och en arbetar allt hvad han förmår för genowdrifvande vid nästa riksdag af nödiga anslag härtill. Vi rå ej för att vi tillsvidare anse den sednare uppgiften temligen apokryfisk; att det emellertid kommer att lifligt arbetas för saken, kan antagas för afgjordt. Lika afgjordt blir det ock, att borgareoch bondestånden komma att säga nej till de för ändamälet nödiga 40 å 50 millioner. Likalodes kan det antagas för gifvet, att de båda öfriga stånden komma att säga ja Adeln I gör det, derföre att alla anslag till krigsväsendet ligger i dess majoritets — en hop låjtnanters — intresse. Presteståndet derföre att dess majoritet är bestämd af sådana wcotiver, som en kontraktsprost i ett närbeläI get stift en gång uttalade, då han påstod att hos en riksdagsman af presteståndet erfordras blott två egenskaper: att säga ne till alla reformer och ja till alla af regeringen begärda anslag? ). — De stora anslagen komma sålunda äfven här, att afgöras genom den förseglade sedeln, d. v. genom lottospelet i förstärkt statsutskott. Det torde icke ij finnas något ställe på jorden, hvarest man drager lott om sådana summor. Dessa bedröfliga förhållanden, som utgöra Yttrandet är fullt historiskt och kontraktsprosten, som fällde yttrandet, kan, i händelse af behof, , uppgifvas.