Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1856, sida 1

finnes en vida större mängd vänner af tryckfriheten än de som vilja missbruka henne. Lag stiftas icke blott till öfverträdares bestraffning utan till säkerhet för de stilla i landena. Regeringen förklaras icke ensam bära ansvaret. De konservative i konstitutionsutskottet försäkras varit rådförde. Hvad hör det till saken? Hvad skulle det vidare innebära om äfven de s. k. stock-konservative först framkläckt denna ledsamma plan? Förslaget saknar ju icke laglig form! Således tjenar det till intet att gå tillbaka till ursprunget; frågan är nu allenast huruvida nationen kan vara så tafatt att den låter förslaget gå igenom. Saken, förmenar Svenska Tidningen, bör icke göras till en partifråga, och fördenskuli anser Svenska Tidningen att man långt heldre bordt gå öppet tillväga. Detsamma skulle kanske vara klokare vid all lagstiftning, ty meningen — om den är god — kan aldrig behöfva döljasig. Ett folk gagnas också till karakteren derigenom att allt som kommer ifrån dess regering är rent. Svenska Tidningen har lagt särskild vigt dervid att tryckfrihetssaken icke är eller bör vara en partifräga. Man undrar på detta uppenbarande, när hvarje tanke kan bli en partifråga, så snart den ena sidan icke ser saken lika som den andra. Men man finner tillämpningen, då oppositionen medelbart uppmanas att icke så betrakta den, således att, sedan man hört att de konservative blifvit rådförda vid planläggningen till sjelfva förslaget, skall det andra partiet blunda för att det hela från början blifvit gjordt just till en partisak. Det är alldeles omöjligt att Svenska Tidningens vanliga, högst utmärkta polemiska stylist kan hafva gjort sig skyldig till så många blunders som författaren till här anmärkta uppsats. Aldrig kan man tydligare varna den liberala sidan från att låta insöfva sig. Kanske är också detta det syfte man haft med artikeln; i sådant fall är den bättre delen af nationen särdeles förbunden den Svenska Tidn. för den väckelse, med hvilken den så i rättan tid framkommit. Det historiska utaf förslagets upptagande vid nästförflutne riksdag, från och med det af nationen förlorade lotterispelet i konstitutionsutskottet, ända till böndernes allmänna genstörtighet, som möjligtvis kunde vara eko, men som väl också kunde vara strålen af en högre och helig instinkt, som lärde dem att vgvenska folkets? undertryckande och förslafvande skulle blifva följden af den förändring man föreslagit. Ännu har bondeståndet visst icke förgätit huru en deras ståndsbroder, Nils Månsson, med skön ingifvelse försvarade den dyrbara och anfallna rättighet, som intet folk kan strafflöst lemna ifrån sig. Om nu ett lagförslag åtföljt grundlags-ändrings-förslaget, hvad hade nationen och friheten dermed kunnat vinna. Hvad kan man ännu vinna derpå? Det är icke otroligt, att, efter de återupprepade vinkarne i Svenska tidningen, ett sådant förslag, nästa riksdag framlemnas, lugnande, tröstligt och frisinnadt, samt derjemte utstyrdt i ordvändningar, lena och angenäma? — Hufvudsakliga vädan återstår likväl alltid lika stor, nämligen att man sedermera utan omgång kan få en sådan lag ledigt utbytt mot hvad som helst, t. ex. en rysk tryckfrihetslag, så snart ordalydelsen icke på samma gång inneslutes i grundlagens vördnadsväckande beskärm. Det skulle göra Insändaren ondt om justitie-statsministern skulle, till nästa riksdag, besväras med att uppsätta ett sådant förslag, då man bör hoppas, att han dermed måst göra sig en ändamålslös möda; ty om nationen vid dess närvarande odlingsgrad, låter, såsom år 1812, inpudra sig —så är den sannerligen icke värd att i Europa och inför historien betraktas såsom ett fritt och bildadt folk.