Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1856, sida 1

tillbaka till sina rum, då hon blifvit ett ofrivilligt vittne till våra ungdomliga demagogiska samtal. — Ni och edra vänner, sade hon — gå raka vägen till förderfvet. Ni skall störta Wadim, er sjelf och alla de öfriga i förderfvet, och jag älskar er dock som min egen son. Tårarne droppade ned öfver hennes magra kinder. Jag teg. Hon fattade min hand och sade med ett matt och tvunget leende: — Blif icke ond på mig! Jag är sjuklig och nervsvag, men förstår dock att uppfatta sakens sammanhang. Fortfar ni på den väg, ni inslagit! För er gifves ingen annan; jag vet det, men kan dock icke betvinga min ångest. Jag har lidit så mycket att mina krafter äro uttömda och jag är färdig att duka under för den minsta stöt, som ännu kan återstå. Men omtala det ej för Wadim! det skulle bedröfva honom, han skulle försöka öfvertala mig att... men der kommer han, tillade hon och aftorkade hastigt sina tårar, medan hon ännu en gång med tecken bad mig att icke röja hennes tillstånd Stackars moder, ädla höghjertade qvinna, din spådom gick hastigt i fullbordan! Väl drog det första ovädret förbi hennes hus, men mången sorg, månget bekymmer återstod henne ännu. — Hvad! är han häktad? ropade jag, i det jag sprang ur sängen och fattade med båda händerna om mitt hufvud, för att öfvertyga mig, att jag verkligen var vaken. — Polismästaren kom ditkörande om natten, två timmar efter sedan ni hade lemnat oss, med en gendarmofficer och ett par kosacker, lade beslag på alla skrifna papper och förde herrn med sig. Det var N:s tjenare, som meddelade mig denna