Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1856, sida 1

uppsatsen. Då det icke kan förmodas att den fransyska artikeln är kommen från Norge, emedan sådant skulle varit ett Iandsförräderi; så måste den hafva kommit från Sverge. Emellertid böra Norrmännen :hålla ögonen skarpt på sina egna förf:re, bland hvilka det icke hör till sällsyntheterna, att högröstade talmän uppträda för helstatsväsendet, hvilka måste anses flerdubbelt så ifriga amalgamations-smeder som Svenskarne. Man ser alltså huru Amalgations-partiet icke allenast så godt som tillegnat sig enväldet i svenska pressen och derigenom ett nästan uteslutande inflytande på vårt grannfolks politiska öfvertygelse, utan ock funnit inträde för sin politik hos fastlandets för närvarande mäktigaste styrelse, ja t. o. m. vunnit fotfäste inom våra egna gränser och välde öfver en stor del af vår dagbladspress. Dessa jemmerrop uppfylla vår förf:es förSta uppsats. Han ser öfverallt amalgamationen blifva honom öfvermäktig, både inom och utom landet, och snart står han: ensam qvar för att kämpa för Norges sjelfständighet. Man må ursäkta en man i en så beklagansvärd öfvergifven position, att han tillåter sig åtskilliga hetsigheter; äfven några friheter utom sanningens område må ursäktas hans upprörda känslor, men då han missbrukar denna frihet ända till osanna och örättvisa beskyllningar, så bör han åtminstone underrättas om sitt felsteg, i händelse han skulle låta sig rätta. ; Vi skola sålunda taga oss friheten upplysa vår förf., att det helt enkelt i Sverge icke gifves något helstatsparti. Vi tro oss äga en temligen god kännedom om opinionen i Sverge, I åtminstone något bättre än Aftenbladets förf:e, I och kunna då försäkra honom, att ingen menniska i Sverge tänker på någon sammansmältning med Norge, och detta af: det enkla skäl, att vi helst se det norrmännen sköta sig sjelfva och att de vilja låta oss sköta vårt. Vi äro ganska likgiltiga för hela denna affär och kunna derföre ej annat än finna allt det Vrövl, hvarmed vår norske förf:e roar sig i den vägen, skäligen narraktigt. Men om vi sålunda icke känmna den ringaste dragningskraft, att komma under någon: samregering med våra goda bröder på andra sidan fjällen, så äro vi ingalunda likgiltiga för deras politiska frihet och republikanska sjelfstyrelse, hvilken vi tvertom betrakta med största deltagande och såsom ett godt föredöme för Sverge, men hvilken vi äfven just derföre äro mången gång ganska rädda att finna af norrmännen missbrukad. När, under sådana förhållanden, vår norske förf:e vågar påstå, att ett helstatsparti i Sverge, som icke finnes till annat än i förf:ns egen hjerna, ingifvit den fransyska tidningen åsigter, hvilka utgöra ett högförräderi mot Norges frihet och sjelfat indighet, så har han dermed mot svenska nationen icke blott slungat en orättvis beskyllning, utan tillika en grof och sårande förolämpning. Det är icke första gången Sverge emottager dylika förolämpningar från brödralandet, men den tid är förbi, då vi emottaga dem med stillatigande. Det är sådana förolämpningar allena, som Sverge på sednare tider velat undanbedja sig, och det är detta de norska tidningarne funnit så förmätet; det är detta de inför sina läsare, i vrängda framställningar, angifvit vara ingrepp i deras frioch rättigheter. Ja, det är verkligen det egna med dessa angrepp på Norges frihet, spm Aftenbladet och dess konsorter påstå vara en rådande tanke i hela svenska pressen, att de endast utgöra ett ganska svagt och fogligt sjelfförsvar å svensk sida. Hela vår ställning i den strid, som på sednare år förekommit med Norge, har varit rent defensiv. Eller kan Aftenbladets förf:e vara god och upplysa