Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1856, sida 1

farväl, om icke förr, så vid grafvens rand. Men minnet af det förflutna och hoppet om det tillkommande hafva de gemensamt, och i aflägset fjerran vinkar dem slutligen en hamn, der ingen skiljsmessa mer skall framkalla saknadens tårar, der beslägtade själar förenas i evigt fosterbrödralag, bevittnadt af Gud och svuret vid kärlekens urkälla . .. Farväl, Adolf! Vi återse hvarandra; jag skall ofta helsa på dig i Wesiö, och när du kommer till akademien, så brefvexla vi ofta med hvarandra, och under dina ferier reser du till din vän Göran. Djeknarne omfamnade hvarandra. Göran sökte visa sig stark och glad, men ickedestomindre runno hans tårar, då Adolt gråtande tryckte sig intill hans bröst. Så stodo de länge, men slutligen bemannade sig Adolf, hviskade farväl och skyndade bort. Göran stod qvar och såg med tärfulla ögon efter honom. Hunnen till skogsbrynet, vände sig Adolf om, vinkade med handen ännu ett afsked och försvann derefter bland granarnes stammar. XII. Historien om de vandrande djeknarne är nu slut. Men många är hafva förflutit, sedan Göran och Adolf vandrade omkring i Smälands skogar efter blommor och äfventyr; de äro nu icke längre ynglingar, utan män, som på olika vägar genomgått en allvarlig lärokurs i lifvets skola. Många ungdomliga förhoppningar hafva bleknat, många af deras luftslott sjunkit under synranden, mången storm på lifvets haf skakat deras sarkoster och nödgat dem att berga ett och. annat af de segel, hvarmed de i början af sin bana stolt utlupo ur ungdomens hamn. Men det glä