Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1856, sida 1

gUrJQDiI?d ACYTf L AAeAL——— — — RE — der oss att kunna säga, att de aldrig lidit skeppsbrott, utan med dygden till lots och kärleken till kompass arbetat sig fram genom bränningar och Sskär, och att de, länge åtskiljda, segla nu tillsammans i lugnare vatten med godt hopp att engång välbergade kasta ankar vid den obekanta stranden på andra sidan hafvet. : Under dessa förflutna år hafva många händelser tilldragit sig i de personers lif, hvilka vi i vår berättelse skildrat; en och annan äfven nått mälet af den jordiska vädjobanan och försvunnit för åskådar bliokar. Innan vi säga läsaren sarväl, vilja korthet redogöra för dessa personers öden. Sven Stäl tjenade i trenne år vid gardet, o både af förmän och kamrater. Han erhöll ofta från fosterföräldrarne, från Johanna och Göran — , som skildrade deras lycka, trefnad och det vexande välståndet i denne sistnämndes hus. Slutligen anlände ett bref, som underrättade Sven om ingenting mindre, än att Göran ingått en kristlig äkta förening med Ingrid, och skildrade alla enskiltheterna af det storstätliga brölloppet, vid hvilket bland andra Adolf Sparrfält, då Upsalastudent, fungerade som marskalk. Så lycklig, Sven kände sig öfver sina anhörigas och vänners välgång, trånade han dock efter hembygden och efter sin trogna Johanna. En olyckshändelse, som Sven dock i sitt hierta välsignade, gjorde, att han, snarare än han hoppats, fick återse dem; vid en profskjutning af nya gevär förlorade han nämligen ett finger på venstra handen, fick med anledning deraf afsked ur krigstjensten, och återvände, full af hopp och glädje, till hembygden. j (Forts.)