Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1856, sida 1

tillstyrkte i anledning af dessa motioner. att rikets ständer måtte genom ny underdänig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes på fortgången af ifrågavarande maktpäliggande ärende fästa sin nådiga uppmärksamhet, samt med åberopande af deras redan den 15 Maj 1848 aflåtna skrifvelse i ämnet begära, att i den nya patentförordningen, som komme att utfärdas, måtte stadgas, det rätt att med andras uteslutande begagna en uppfinning hädanefter endast må beviljas vilkorligen, eller under förutsättning att uppfinningen verkligen är ny, samt den nuvarande föreskriften om anställande af klander å meddelad patenträtt följaktligen upphäfvas. Utskottens hemställan blef af samtliga stånden bifallen, och rikets ständer afläto underdånig skrifvelse i denna riktning den 1 December 1854. Denna skrifvelse har äfven varit föremål för kommerskollegii yttrande och är sedermera äfvenledes delgifven högsta domstolen, hvilken säledes ännu rufvar öfver samtliga handlingarne i detta ärende, hvars beskaffenhet, ehuru visserligen ömtålig ur förenad rättsoch billighetssynpunkt, likväl icke just synes vara så invecklad, att sex års besinning skulle erfordras för dess utredning, under det olägenheterna af den bestående lagstiftningen kännas med hvarje dag mera tryckande.? Efter denna inledning återgifver A.B., rörande sjelfva hufvudfrågan, en utaf en bland hufvudstadens aktade indust.iidkare insänd framställning, som är affattad i form af en ödmjuk hemställan till chefen för civil-departementet, hr statsrådet Fåhreus, och hvarur vi återgifva följande: Det finnes på grund af en tjugutvå år bepröfvad erfarenhet icke mera än en röst derom, att den nuvarande patentförfattningen är till den grad bristfällig, att det utgör en verklig skam för lagstiftaren, att den kunnat få bestå ända hittills. Och allra minst föreställer man sig, att hr statsrådet Fåhrxus kan hafva förbisett ett så kändt och öfverklagadt förhållande. För bättre minne skull må emellertid några af hufvudfelen i denna författning äfven här påpekas. Syftemålet med en patentlag, som lemnar rättighet att under vissa år uteslutande draga fördel af uppfinningars användande i näringarne, måste vara och kan icke vara annat än att genom ett sådant privilegium, i stället för direkta premier eller understöd, lemna en billig uppmuntran åt dem, som bekosta tid och möda för utarbetande af tekniska och mekaniska förbättringar. Detta syftemål kan således icke vara att utan ett sådant skäl upplåta uteslutande rätt åt blott och bart den förstkommande, på hvilka arbetsmetoder eller apparater som helst, utan afseende på om de äro redan kända eller utöfvade, och sålunda med lagens tillhjelp åstadkomma ett orättvist förfång för alla andra, tilläfventyrs äfven för dem, som redan länge nyttjat samma metoder eller apparater, men icke ansett sig behöfva taga patent derå. Detta senare kan likväl nu dagligen inträffa. Kommerskollegium meddelar nemligen patent på grund af hvilken ansökning som helst, som till detsamma inkommer. Detta är också rätt, såvida patentets beviljande betraktas såsom blott och bart ett slags inregistreringsåtgärd; ty det vore ganska vådligt att åt nämde embetsverk uppdraga en pröfningsrätt, huruvida en uppfinning verkligen är ny eller icke; ja en sådan pröfning vore stundom omöjlig. Missbruket kommer af det orimliga och rent af abderitiska i patentlagens föreskrifter om sättet, hvarpå ett patent vinner laga kraft, samt om vilkoren för klander å meddeladt patent. Det är tydligt, att den enklaste och ej mindre med full rättvisa och sunda förnuftet, än med hela patentidens syftemål öfverensstämmande regeln i detta hänseende är, att den, som kan visa att han, innan patent meddelats, utöfvat eller varit i besittning af samma uppfinning hvarå å patentet lyder, i alla händelser bör vara af patentet oförhindrad att fortfarande begagna densamma; motsatsen är ett våld. Afvenså: att patenter å utomlands gjorda, och vid patentets utfärdande der redan i bruk för näringarne varande uppfinningar icke borde få blifva föremål för någons uteslutande rätt i landet, eller förhindra andra att införskrifva dylika apparater eller arbetsmetoder. I det stället leder den nuvarande patentlagen till de skadligaste och skamligaste missbruk genom den dubbla föreskritten — dels af en preskriptionstid af sex månader från patentets datum, efter hvilken tid klander derå icke får anställas; så att det tienar till ingenting, att efter denna tid kunna bevisa att den patenterade uppfinningen förut varit känd, emedan patentinnnehafvaren i allt fall kan, på grund af patentets ordalydelse, hindra den, som förut egt uppfinningen, att vidare begagna densamma; — dels ock att den, som genom ett patent kan äfventyra den uppfinning han redan utöfvar, icke allenast enligt författningen är skyldig att inom preskriptionstiden ingå med klander till kommerskollegium och söka få patentet upphäfdt, för att framdeles sjelf få vara i fred, utan till följd af de föreskrifna formaliteterna jemväl måste vidkärnas kostnaden och besågo sig om efter en hydda, under hvars tak de måtte kunna härbergera sig. tills den hotande reon