sväret att uppsöka patentinnehafvaren samt införskaffa utlåtande af en jury, allt för att icke möjligen oförmodadt blifva beröfvad sin egendom. I sakens nuvarande skick är således, egentligen taladt, hvarje näringsidkare, som begagnar tekniska metoder eller mekaniska inrättningar för sin tillverkning, om han vill vara säker emot nyssnämde väda, tvungen först och främst att hålla Posttidningen och der studera igenom alla förekommande patentkungörelser för att se efter, hurnvida deribland någonting kan angå samma slags handtering som hans egen, och vidare att, ifall något sådant blir synligt, sjelf eller genom ombud i kommerskollegium genomgå beskrifningarna på alla sådana patenter, samt slutligen, i fall deribland finnes något, hvaraf han kan lida förfång, till förekommande af möjlig chikan, konfiskation, förlust af sin handtering och böter, på sätt förut är nämdt, ingifva klander inom de sex månader; na, sjelf låta uppsöka patentinnehafvaren, hvarhelst han må finnas, kommunicera honom klandret, föranstalta om val af jury och inskicka dess betänkande i kommerskollegium, detta inom två månader, såvida icke laga förfall kan visas då ny tid beviljas; — och detta vid äfventyr, att om något deraf försummas, så är patentet laga kraftvunnet. Man borde tro, att denna framställning nödvändigt måste innefatta antingen rent af en dikt eller åtminstone en öfverdrift, då sunda förnuftet säger, att i fall klander alls skal! behöfva anställas för att få bibehålla en äldre rättighet utan intrång af ett senare privilegium å samma sak, hvilken föreskrift om så beskaffadt klander redan i sig sjelf är en orättvisa, så borde åtminstone den, som söker den uteslutande rätten, hafva skyldigheten att, såsom vilkor för dess erhållande, vid fatalictiden sjelf efterhöra om något klander inkommit. — Ingalunda! Saken förhåller sig ordagrannt så som här ofvan är beskrifvet. Uvad är också följden? Ett talande exempel härpå kan citeras uti ett rättegängsmål. som för några år sedan förever vid Stockholms rådhusrätt. En viss herre sökte och fick patent på ett så kalladt nytt sätt att bereda blyhvitt, och sedan det var laga kraftvunnet, stämde han egarne af den här i Stockholm befintliga blyhvittsfabrik, såsom de der begagnade samma metod, med påstående att, enligt patentförfattningen, all den blyhvitt, de hade tillverkat ifrån datum af hans patent, skule vara förbruten. Nu hade denna metod redan ifrån fabrikens början der blifvit begagnad flera år innan patentet af den andre söktes, hvarföre det icke ett ögonblick fallit sabrikens egare in att någon kunde röfva ifrån dem rättigheten till deras handterings fortfarande utöfning med samma metod. Enligt patentlagens uttryckliga stadgande hade detta emellertid kommit att inträffa, och den patenterade industririddaren fått sig tilldömdt värdet af allt hvad de sedan dagen för hans patents utfärdande tillverkat (för omkr. 100,000 rdr bko), om det icke till all lycka under rättegångens lopp yppat sig, att patentinnehafvaren sjelf hade försummat en formalitet, som författningen föreskriiver, nemligen att visa det patentet af honom blifvit begagnadt, och hvarigenom detsamma befanns hafva förfallit. Hade nämde formalitet blifvit uppfylld, så hade landet troligen blifvit vittne till den grofva skandalen, att de oskyldiga fabrikanterna blifvit ruinerade genom en lika himmelsskriande, som sullkomligt lagenlig orättvisa. Det enda goda detta hade haft med sig hade varit, att den absurda förordningen då åtminstone långt för detta varit ändrad. En annan icke mindre orimlighet, som allmänheten snart sagdt alla dagar kan bevittna, är att patenter, det ena efter det andra, uttagas på tekniska arbetsmetoder eller mekaniska förbättringar, hvarom uppgiften är hämtad utur Dinglers eller någon annan allmänt spridd tysk, fransysk eller engelsk jurnal, och många af dessa uppfinningar, samt företrädesvis de användbara deribland, äro sådana, som redan kommit i allmänt bruk vid fabriker i andra länder. För att visa, huru långt missbruket leder, må nämnas, att t. co. så snart en ny förbättring i sockerberedningsmetoden blir antagen utomlands, skyndar än den ene än den andre sockerbruksidkaren, som först kan få nys derom, att söka patent derpå, för att utestänga sina konkurrenter, utan att hafva sjelf nedlagt något slags möda eller studium för en sådan uppfinnings inhemtande, annat än att genomläsa tryckta jurnaler. Men det har icke ens alltid stannat härvid. För 12 eller 13 år sedan sökte hr Carnegie i Göteborg patent på metoden att koka socker i lufttomt kärl, en metod som då redan i flera år varit tillämpad i nästan alla utländska sockerraffinaderier och hade stått beskrifven i alla tekniska jurnaler. Sådana utländska uppfinningar få enligt författningen icke patenteras på mer än fem år: Men under förevändning, att införskaffandet af apparaterna vore förenadt med mycket stor kostnad, hvilket i sig sjelf ej betydde annat än att apparaterna kostade mycket i följd deraf, att fabriken var anlagd i kolossal skala, lyckades det hr Carnegie bedrifva sin sak, så att han erhöll 10 års uteslutande rätt till denna metod, som dock innefattade en så kallad princip — den att afdunsta i lufttomt kärl — sedan mansåldrar känd i hvarje kemiskt laboratorium. Under tio år derefter kunde hr Carnegie nu emellertid utestänga från denna arbetsprincips begagnande alla andra sockerbruksegare, och förtjenade derpå flera milioner, hvarigenom allmänheten också fick betala sockret med ett högre pris, än om flera sockerbruksidkare kunnat använda den utomlands redan allmänt begagnade nämde metoden, som ger omkring 10 procent mera i raffineradt socker än med annan sockerkokning. Ett annat exempel, som man har för ögonen, har lemnats af egaren till ett större mekaniskt bomulls: n ara dolen af riket Denne man nassar