Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1856, sida 1

äsigt och det är min egen, tillade lille Adolf Sparrfält med mycken bestämdhet. Göran förde samtalet på ett annat ämne; han skildrade med en ynglings entusiasm lyckan af att ega — en koja och ett hjerta. Denna åsigt delades alldeles icke af Adolf; den tvertom retade honom på det högsta. — Skulle du, utbrast han, — vilja afbryta dina studier och sjelfmant kullkasta dina planer att såsom prest eller läkare gagna dina medmenniskor och samhället, blott för att i spiselvrån få kuttra med en öm hustru och endast lefva och verka för din egen värda persons lycka? Nej, Göran, så eländigt kan du aldrig tänka! Huru ofta hafva icke du och jag drömt oss en framtid, i hvilken vi såsom tvenne trofasta kämpar, vid hvarandras sida, bryta oss genom verlden, kämpande som Karl den tolfte mot allt falskt, lumpet och nedrigt, hvarhelst det anträffas? Se, det är ett lif, värdigt att eftersträfva, det är ett mål, värdigt att dö för! Minnes du icke, huru det heter i den nordiske ynglingens sång,? som vi sjunga på gymnasium: Fri och varm är hans kunskapshåg, Krossar dvärgarnes bojor och mörkrets här, Skingrar fördomars töcken båd fjerran och när, För sanning och rätt sker hans ledungatåg —? Göran var blott tjugoett år, och hans hjerta således ännu icke tillräckligt skrumpet och kallnadt, för att tillåta honom komma fram med gensägelser af det slag, hvarmed den så kallade mognade erfarenheten hånar det friska och varma ynglingasinnets känslor. Han fattade sin lille ifrige väns arm och vandrade stillatigande framåt. Emellertid började himmelen småningom mulna. Digra moln hopade sig öfver skogen, och djeknarne