Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1856, sida 2

en berömd förf:e yttrat, att ett folks kulturgrad kan uppmätas på dess behandling af det svagare könet. Vi önske förf:n all lycka till lösningen af sin svåra, men tacksamma uppgift och motse hans arbete med stort intresse. — En författare i Aftonbladet väcker förslag derom, att man i Sverge, likasom i England och Frankrike, skulle framflytta middagstimman till kl. 5 a 6 om sommaren och 4 å 5 de öfrige årstiderna. Härigenom finge såväl ämbetssom affärsmannen fortsätta sitt arbete i en följd under dagens lopp och behöfde sedermera efter middagen ej återtaga detsamma, utan kunde då fritt öfverlemna sig åt hemmets lugn. Förslaget är utan tvifvel rigtigt och godt, men vi befara att vanan är alltför stark, för att det hos oss skall kunna genomföras. — Från Wenersborg har på eftermiddagen ingått telegrafdepesch, som förmäler, att en mängd drifis ännu qvarligger i Wenern. Ångfartygen Linnea,Eos och Birger uppgingo i Lördags med svårighet; Sälboda i går, Föreningen i dag på morgonen och Axel vid middagstiden. Birger återkom på förmiddagen lastad. — Med anledning af fredens undertecknande anför Aftonbladet ur Helsingfors tidningar en artikel, som, i betraktande af det förhållande uti hvilket pressen befinner sig i Finland, innehåller några ganska anmärkningsvärda tankar. De sorgsna återblickar, som artikeln kastar på krigets enda resultat för Finland, dess förstörda handel och inre välstånd, äro äfven egnade att väcka lifliga sympathier. Artikeln lyder i sammandrag, som följer: Låtom oss icke mera tvista om de olyeksfulla frägor, som framkallat kriget. Låtom oss ärligt bekänna, att få hafva förstått dem. När greken stred för sin frihet, när ungraren stred för sin nationalitet, när fransmannen i Afrika kämpade civilisationens kamp emot barbariet — det förstod en hvar, den hänförde åskådaren, det värmde hans hjerta för stora allmänna mål. Och för sådana mål är det ljuft att blöda. För sådana är intet offer för dyrt, ingen hvila önskvärd, ingen lager sparad för en halfgjord fred. Men politiska jemnvigtsfrågor, sådana som den sista, utgångna från kabinetterna, på förhand begränsade, kallt beräknade, klyftigt ihoptrasslade, — må det förlåtas den oinvigde, om han vid sådana frågor endast rådfrågat sitt lands närmaste fördelar, lemnande åt statskonsten att bevaka dess vidtutseende kombinationer, åt historien att i sista instansen döma om rätt eller orätt. Två och ett halft år har kriget varat, och hvilka svikna förhoppningar, hvilka skingrade bländverk hvilka stora lärdomar har det ej redan medfört på alla håll! Må vi särskilt ihågkomma en lexa, som kriget har gifvit oss här i norden. För det att vårt land var gömdt bakom aflägsna haf och glömdt af Europa, trodde väl mången bland oss, att Finland uti dess politiska obemärkthet hade rätt att i alla Europas tvister intaga en åskådande plats och förblifva skonadt för deras följder. Men så var det icke. Kriget har lärt oss, att, likasom intet lillfinger af kroppen kan undgå att dela det helas helsa eller lidanden, så kan intet land undgå att mer eller mindre hafva känning utaf de stora verldsfrågorna. Och om vår rol dervid af naturliga skäl måste vara för det mesta passiv, om vi till och med ha rätt att glömma mycket för att minnas vårt sjelfbestånd och vårt hotande väl, så följer icke deraf, att vi skola stå likgiltiga för samtidens allmänna frågor, särdeles om de, klart uppfattade, gälla de högsta och dyrbaraste af mensklighetens intressen. Finlands aktiva deltagande uti kriget har inskränkt sig till ett sjelfförsvar. Anfallet på sina kuster, har det slagits med nödvärnets rätt; förlusten af dess skepp och lågorna från dess hamnar ha värmt det för striden. Icke alltid har det kunnat ske utan blandade känslor, ty man slåss icke med gladt mod emot nationer, hvilka man af eå många andra skäl ville högakta. Detta stormmoln har nu gått förbi, utan attför vårt land medföra svårare härjningar. Väl stå våra hamnar tomma; två tredjedelar af vår blomstrande handelsflotta äro försvunna; kriget har uppslukat allmänna medel och minskat deras inkomstkällor; handel, näringar och enskildt välstånd ha lidit. Men i våra skogar växa nya flottor; i en nyvaknad drift uppväxa nya näringskällor. Visst kommer äfven freden att hafva sina sorger och sina mödor. Vid blicken emot det ringa som blifvit gjordt och det myckna som återstår att göra, skall ännu månget bekymmer gömma sin törntagg under rosorna af det återvändande lugnet. Slumra får ingen i det stora arbetet för höga menskliga intressen, för sitt lands väl, för sitt folks bildning och medvetna lagbundna frihet. Men fjerran från oss vare den blinda misströstan, kkas om de blinda loftal. Förvissade att detta folk, som ett år härefter firar sin kristliga bildnings sjuhundraåriga jubelfest, har framför sig en framtid lika lång och längre än den forntid det har bakom sig, må vi, äfven der mycket kunde önskas annorlunda, taga verlden sådan den är och icke söka det förnuftiga annorstädes än uti det verkliga. — I Aftonbladet meddelades för omkring en vecka sedan, att sedan den svenska telegraf inrättningens underhållskostnad för sistförflutna år blifvit bestridd af inkomsterna, hade öfverskottsmedlen levererats till statskontoret för