Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1856, sida 1

ätminstone i sin egen tanke, under gardeskorporalens vingars skugga mot hvarje förföljelse från patron Brackanders sida, fortsatte Sven, jemte hans nya bekantskap, följande morgon sin väg i nordlig riktning, åt Jönköpingshållet. Montan var en mun. ter och i det hela godhjertad kurre, med en liten böjelse för melankoli, mot hvilken har, dock hade ett palliativ i sin flaska och i ete flosofiskt-praktiskt laissesaller-system, affattadt, likasom de sju grekiske vises, i form af tänkespråk, sådane som: Ptag dagen som han kommereller man bör aldrig sÖrja värre, än att man med hjertats lust kan dansa en svängpolska? o. 8. v. Med dylika tänkespråk och med citater ur åtskilliga poeters arbeten sökte han äfven, fastän förgäfves, att muntra Sven. — Käre du, sade han vid ett tillfälle, — du ser precist ut som en, hvilken sålt smöret och tappat pengarne. Jag hörde dig i natt prata något i sömnen om Johanna. Jag medger gerna, fast jag icke känner henne, att det är den dygdädlaste och skönaste mö, som någonsin uppblommat bland Nordens fjellar, men, för Fan, om flickan bedragit dig, så slå henne ur tankarne. Du må tro, att jag också — Det vore bäst, om korporalen ville tiga med den saken . . . den är icke rolig att tala om, sade Sven och rynkade ögonbrynen. — Så, så, inföll Montan och stack sin ena arm under Svens, medan han väldeliga svängde med den andra; — jag skall aldrig tala mer derom, min gosse; men jag tillägger blott, att Svente, din dårskap jag aldrig förlåter, Klagan och suck för en qvinnas skull! Verlden, tyvärr, är af qvinnor full: Mister du en, stå dig tusende åter. — —