Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1856, sida 1

———5556— — förslaget afser, inrymma bland stadens äldste tio af stadens nu icke representerade invånare, samt i drätselkommissionen två af dem, vore en gärd åt rättvisan och billigheten, som det allmänna har rätt att vänta af hufvudstadens upplysta borgerskap, hvilket ändock skulle, genom sitt femdubbla antal, kunna utöfva all den öfvervigt vid besluten, detsamma kan för sig finna önsklig. Pore här fråga om någon rättighet, af hvars bibehållande borgerskapet hade verklig, om än aldrig så ringa fördel, och som mer än denna stode med öfrige invånarnes rätt tillsammans, så skulle visserligen icke jag med min röst bidraga att förminska, eller borttaga densamma; men rättigheten att uteslutande förvalta egendom. som tillhörer hela kommunen, och att besluta i frågor, som röra invånarne samfält, kan omöjligen vara borgerskapet till någon nytta. Den sammanhänger på intet sätt med någon af de rättigheter, dem borgerskapet i öfrigt eger, och hvilkas orubbade bibehållande ingalunda är af nu förevarande frågas utgång beroende. Jemte det jag på nu anförde skäl biträder i hufvudsaken den bordlagda motionen, som, från borgerskapets äldste utgången, vittnar om den liberalitet och den fördomsfrihet, hvarmed frågan inom sjelfva denna korporation betraktas, skiljer jag mig likväl något från motionären i fråga om tillämpningen af den princip, hvarpå motionen sig stöder. Det skulle, enligt hvad motionären föreslagit, endast blifva husegare, som finge andel i representationen, jemte borgerskapet; men en sådan inskränkning hvilar, som jag tror, icke på rättsgrund. Den saknar dessutom motsvarighet i vår nu gällande sockenstämmoförfattning. Preussiska statsordningen innehåller väl, att minst hälften af Stadtverordnete skall utgöras af fastighetsegare, men om förhållanden, dem jag icke känner, göra ett sådant stadgande der i landet nyttigt eller nödvändigt, tror jag likväl icke, att detsamma skulle kunna nöjaktigt motiveras för Stockholm. Icke blifver man skickligare för allmänna värf derigenom, att man köper eller ärfver en fastighet; icke heller är fastighetsegaren stadigare fästad vid kommunen än t. ex. den, som derstädes innehar ett embete, eller med andra än borgerliga yrken sig sysselsätter. Egenskapen af fastighetsegare är icke heller permanentare än den af embetsman eller rörelseidkare. Snarare tvärtom; ty hnsen utgöra ganska kuranta handelsvaror, och erfarenheten visar, att personer vida oftare öfvergå från husegare till icke-husegare, än de upphöra med en sysselsättning, hvaraf de hafva sin utkomst, eller lemna en tjenstebefattning. I betraktande bör jemväl tagas, att husegarne här i staden icke äro med någon särskilt skatt till stadskassan betungade, och att de sannolikt hädanefter, såsom hittills, blifva mer än tillräckligt representerade genom de ledamöter af stadens äldste, som borgerskapet inom sig utser, och af hvilka de fleste nuvarande äro husegare. Jag tager mig fördenskull friheten föreslå: att sextio af Stockholms invånare må utses och konstitueras till en myndighet, som har att, under benämning af stadens äldste, öfvertaga, gemensamt med magistraten, de staden rörande förvaltningsbestyr, dem borgerskapets äldste hitintills, jemte magistraten, utöfvat; att såsom valberättigade och valbare må anses: 1:o alla de, hvilka i staden innehafva burskap såsom borgare och äro här mantalsoch skattskrifne; och 2:o stadens alla öfrige mantalsoch skattskrifnoe invånare af mankön, som fyllt 25 år, i 3 år varit i staden bosatte, samt antingen a) ega fast egendom inom staden till ett taxeringsvärde af 10,000 rdr riksmynt, eller deröfver, eller A TT RATINGS