Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1856, sida 2

rättighet att för ett visst antal år uppbära afgift för banans begagnande: påpekar herr L. nödvändigheten af att vid anläggandet af dylika kommunikationsanstalter noga skilja mellan sjelfva banan och transporten å densamma, samt yttrar sig, rörande denna punkt på följande sätt: Det måste antagas såsom allmän regel, att hvarje offentlig farled skall vara tillgänglig till begagnande för alla, så attingen kan hafva monopolium på transport vare sig af passagerare eller gods, och lika litet bör ett sådant monopolium falla i regeringens händer. Det måste således stå hvar och en fritt ej blott att transportera för egen räkning, utan äfven för andras, d. v. s. göra transporten till ett näringsfång, så att konkurrensen i detta hänseende blir fullkomligt fri. Först härigenom skulle transportomkostnaderna kunna nedsättas till det minimum, som i alla andra näringsgrenar uppnås endast genom inflytelse af den fria konkurrensen. Mot denna åsigt har icke heller någon invändning gjorts med afseende på vanliga vägar, utan hafva statsekonomiens grundsatser vid dessa gjort sig allmänt gällande. Annorlunda synes man deremot hafva tänkt sig saken, när frågan gällt jernvägarne; man har då i allmänhet antagit, att banans anläggning, transportmedlens anskaffande och utförandet af sjelfva transporten nödvändigt måste vara förenade i samma händer, hvarigenom man skapat oerhörda monopolier, hvilkas förderfliga verkningar man å andra sidan sökt förmildra dels genom att föreskrifva en viss transporttariff, som ej finge öfverskridas, dels genom revision och förändring af nämnda tariff, så ofta en af ett enskilt sällskap anlagd jernväg gifvit en vinst, som öfverskrider vissa procent af det dertill använda kapitalet. Så mycket är emellertid tydligt, att dylika artificiella åtgärder aldrig kunna bibringa samhället samma fördelar som den fria konkurrensen, hvilken äfven här, ur statsekonomiens synpunkt, måste betraktas såsom den enda riktiga principen. Saken synes således uteslutande bero utaf huruvida den är praktiskt utförbar. Så mycket är visst, att i det praktiska England icke ett enda aktiesällskap erhållit så omfattande privilegier. Hvarje jernväg är der lagligt öppen för enhvar till begagnande under vissa föreskrifna vilkor och med iakttagande af den ordning, som nödvändigt måste ega rum vid sådana anstalter. Om också i allmänhet enskilta personer icke finna fördel uti att begagna sig af denna rättighet eller faktiskt uppträda såsom konkurrenter, skall dock häraf uppstå den förmån,att detbolag, som disponerar jernvägen, alltid måste nedSätta priserna så långt, att det ej behöfver I frukta uppträdande konkurrenter. Dertill kommer, att ett dylikt bolag ej heller skulle kunna till sin fördel monopolisera hvarje ny uppfinning, genom hvilken transporten kunde utföras billigare och likväl lemna bolaget samma vinst som förut. Af dessa grunder tror jag mig böra draga den slutsats, att transporimedlens anskaffande, likasom transportens hedrifvande, helt och hållet bör öfverlemnas åt den fria konkurrensen, så långt denna formår göra sig gällande, och att detta följaktligen hvarken kan betraktas såsom en statssak eller såsom ett i sig sjelt nödvändigt monopolium. Den i ofvan citerade stycke af hr Lindman uttalade ideen har för de i frågan intresserade personerne på stället synts så vågad och äfventyrlig, att han funnit sig befogad att i tidningen Fäxdrelandet uppträda med en närmare motivering af densamma. . Att idöen är teoretiskt riktig har väl ej kunnat bestridas; den grundar sig på det i statsekonomien gällande laissez-aller-systemet, genom hvilket produktion, industri oeh rörelse öfverlemnas att regleras af de sociala naturlagarne, mot hvlka man lika litet kan förbryta sig, utan menliga följder, som den enskilta menniskan utan fara för lif och helsa kan våldföra sig på de för hennes organism gällande naturlagarne. Jernvägarne hafva en helt annan bestämmelse än att åter införa monopolsystemet, som här likasom öfverallt, måste verka skadligt. Hvad den praktiska sidan beträffar, visar hr Lind: man, att hans åsigt ej är ny, utan framstälts af andra skriftställare (Camphausen m. fl.) före honom, och — hvad som är af ännu större vig — redan är på väg att göra sig gällande : jernvägslandet par prference, nämligen Stor brittanien, der konkurrensen i transporten på jernvägarne står på gränsen att gå öfver til fri konkurrens och de tekniska svårigheter som synas hindra den ifrågavarande iden: förverkligande, redan kunna betraktas såson öfvervunna. Samma åsigt har dessutom vari framställd och delvis gjort sig gällande i För enta Staterna, Preussen och Frankrike, och det ligger i sakens natur, att uppmärksamhe ten förr eller sednare måste ledas på densam ma i hvarie land. der jernvägssystemet vunni