Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1856, sida 2

sAiAii AHA— slut, men så kom han att tänka på sina fosterför drar, hvilkas älderdomsstöd han var och mot hvilka han hade heliga pligter att uppsylla; han tänkte äfven på Johanna, och i den bittra förtviflade sinnesstämning han nu var, pinade han sig sjelf med den misstanka, att flickan kanske ändå icke skulle ha nägot emot att få den rike patronen till man, i stället för den sattige masugnsdrängen. och hvad som var ännu värre: skulle Sven kunna hysa den minsta önskan om Johannas hand, sedan han blifvit misstänkt som tjuf och genom ett nesligt kroppsstraff blifvit vanhedrad i sina egna och alla menniskors ögon? Dessa tankar aflöste hvarandra oredigt och förvirradt. Sven var ej i stånd att fatta ett beslut; hans hufvud sjönk mot bröstet, och hans händer knötos med krampaktig styrka, såsom om han med handkraft velat söka afslita de osynliga snaror, i hvilka ondskan och nedrigheten insnärjt honom. Om patron Brackander i detta ögonblick varit i den olycklige och förbittrade ynglingens våld, ve då dem båda! Dock nej... innan Sven hunnit följa vredens rop ur sitt sårade hjerta, skulle helt visst en annan högre kraft, som för vår ursprungliga natur är främmande, fjättrat hans hämnande arm, och om patronen räckt Sven sin hand och uttalat ett enda försonande ord, skulle Sven med rördt hjerta förlåtit allt, ty sådant var sinnelaget hos korporal Brandts fosterson. (Forts.)