Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1856, sida 2

Meu då jernvägsväsendet vid den tid, då denna princip antogs, ännu befann sig i sin barndom, visade sig i början så många svårigheter vid dess genomförande, att jernvägsbolagen, som ursprungligen voro bildade, för att anlägga banorna, så att säga mot sin vilja blefvo uteslutande transportörer, och härigenom uppstodo de facto lika många lokala transportmonopolier, som det fanns olika och oberoende jernvägsbolag. Men ju mer det stora jernvägsnät, som nu betäcker Storbrittannien, närmade sig sin fulländning, desto mer visade sig det olämpliga i en sådan splittring och utstyckning af det, som för att svara mot sitt ändamål borde utgöra ett sammanhängande helt. Hvarje bolag hade nämligen sitt eget transportmaskineri, bestående af lokomotiver, vagnar m. m. Uvarje bolag transporterade derför passagerare och gods endast till slutpunkterna af dess egen linie, der de blefvo öfverlemnade åt ett annat bolag, som på samma sätt förde dem öfver sitt område och öfverlemnade dem åt ett tredje 0. s. v. Följden häraf blef den, att passagerarne vid hvarje gräns mellan de olika bolagens vägar nödgades flytta sig och allt sitt bagage från den ena trängen till den andra. Detta var alltid en stor olägenhet, men isynnerhet vid ogynnsam väderlek och nattetid. ÅÄnnu större olägenhet uppstod härigenom med afseende på godstransporten, enär varornas omlossning icke blott förorsakade betydliga kostnader, som nödvändigt måste drabba expeditören, utan äfven tidsspillan, skada på godset och annan risk. Med ett ord: den häraf föranledda olägenheten för allmänheten var så stor, och ropet, som deraf uppstod bland de handlande och dem, som reste på jernvägarne, så oemotståndligt, att ett arrangement, hvarigenom allmänheten kunde tillfredsställas, nödvändigt måste. träffas. Sporrad af sådana, städse mer och mer stigande fordringar från allmänhetens sida, fann man då också slutligen, genom anlitande af nya upptäckter och förbättringar, medel att afhjelpa dessa missförhållanden, så att det ena bolagets lokomotiver och vagnar med passagerare och gods obehindradt kunde fortsätta sin väg på de andra kompaniernas banor ända fram till bestämmelseorten. Hindren mot dessa förbättringar synas mindre hafva bestått i tekniska och mekaniska vanskligheter, än i svårigheter uti bolagens ömsesidiga ekonomiska förhållanden. En del utaf de afgifter, som borde erläggas på olika stationer, skulle nämligen af ett bolag åter betalas till de öfriga, hvilkas vägar blifvit begagnade till transporten. Häraf uppstod en förvirring i räkenskaperna, som föranledde många stridigheter och processer. För att nu bortrödja dessa svårigheter, framställde en herr Morrison ett förslag att upprätta ett s. k. Railway-clearing-house, grundadt på samma principer, som så lyckligt blifvit använda vid det bekanta bankers clearing-house i London. Railway-clearing-house, som är förlagdt till I London, är en centralbyrå för alla de jernvägsbolag, som på nämnda sätt ville förena sina operationer, och har agenter på alla de i stationer, som höra under dessa bolag. För att ordna och beriktiga de olika bolagens inbördes fordringar och skulder, betraktas ej I något enskilt bolag såsom debitor eller kreditor i förhållande till ett annat, utan Railway-clearing-house är den gemensamme debitoren och kreditoren för dem alla. Denna anstalt visade sig snart så ändamålsenlig, att 43 bolag redan i November 1849 hade förenat sig på detta sätt. Dessa bolag voro i besittning af alla de jernvägar, som ligga I norr om en från Bristol genom London till Iarwich dragen linie, d. v. s. nästan alla de färdiga jernvägslinierna, samt egde tillsammans icke mindre än 887 stationer. Det stod nu enhvar fritt att låta inskrifva sig eller sitt gods på hvilkendera af dessa stationer han fann för godt, för att derifrån befordras med samma vagn och samma träng till hvilken annan station som helst, och han behöfde blott på ett enda ställe erlägga betalning. Man kan af följande fakta göra sig en föreställning om den ofantliga rörelsen på dessa jernvägar. De jernbanor, som i början af år 1849 voro öppnade för trafiken, utgjorde i England och Skottland tillsammans öfver 4600 eng. mil; blott en proportionsvis ringa del af dessa banor, nämligen 669 mil, hade icke mindre än 504 lokomotiver, af I hvilka 457 voro i ständig verksamhet. Häraf kan man sluta till den oerhörda rörelse, som eger rum på de till Railway-clearinghouse hörande bolagens jernvägar, som utgöra största delen af engelska jernvägsnätet. Utan öfverdrift kan man antaga, att antalet af de derstädes i ständigt bruk varande lokomotiverna belöpa sig till öfver 1000, hvilka således på samma vägsträckor oupphörligt möta och korsa hvarandra. a A or om me