Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1856, sida 2

Corresp., naimna, Att acfrutt 1010R1HHGI Mi liflig skildring af ställningen i den högre administrationen, och att denna skildring visar tillståndet sådant, att lagliga vägar och lagKronans ansvarige rådgifvare äro så tillbakaträngda i sin verksamhet, att de, äfven med den bästa vilja, icke mera skulle förmå upprätthålla sin ställning och sitt anseende emot dylika sido-inflytelser. Vidare förmäler 6. C. i sammanhang härmed, att troligen åtskilliga vigtiga förändringar inom ministeren snart lära förestå, och slutligen låter den synbarligen väl underrättade tidningen förstå, att redan en god del af hufvudstadens press och politiska skriftställare äro i kamarillans och allenastyrelsens tjenst besoldade. Ingen kan neka, att allt detta är i hög grad oroande, och man kan icke underlåta att med en viss ängslan göra sig den frågan: IIvad är meningen? Och hvart skall det leda? Nästa ögonblick vill dock den irrande tanken gerna draga sig tillbaka, och man frägar sig då i stället: men äro dessa uppgifter också verkligen tillförlitliga? Ty värr! måste vi bekänna, att allt hvad som här finnes yttradt och mycket derutöfver, långt före detta blifvit oss från så trovärdigt håll berättadt, att vi, för vår del, icke kunna draga sanningen deraf i minsta tvifvelsmål. Personer af anseende och karakter, som inom de högre kretsarne i hufvudstaden haft tillfälle höra insigtsfulle och skarpsynte män yttra sig om den närvarande ställningen, hafva icke gjort någon hemlighet af, att man med lifligt bekymmer ser en mängd symptomer, hvilkas rätta förklaringsgrund man ej kan eller vill för sig utreda. Så t. ex. talar man om: en fortgående korruption af vissa bland hufvudstadens tidningar, och att anledningar redan finnas för den fruktan, att jemväl det blad, som hittills varit den liberala opinionens förkämpe, nu mera står under maktens mer eller mindre direkta inflytelse ): att under det man hemma i eget land söker insvepa alla sina planer och handlingar i ogenomtränglighetens mörker, man på samma gång kringskickar en mängd absolutistiska och dynastiska artiklar till utländska tidningar: att man med förundransvärd flit spinner ett allt tätare mystiskt nät öfver landet, utan att den oinvigde förmår utleta, hvilka dolda syftemäl af de vetande bröderna, genom deras för ljuset gömda arbete, eftersträfvas: att militären på allt tänkbart sätt cajoleras, och att klubbar och föreningar i sådant syfte bildas; att befordringsväsendet alltmera börjar begagnas såsom ett medel att godtgöra visad tjenstaktighet; att ett litet adligt kotteri bland hofvets tjenare och umgängesvänner härvid, i främsta rummet, både användes och hågkommes; att en och annan åtgärd icke varit alldeles främmande för vissa dolda intressen; att en mängd ansökningar i regeringsärender icke vidare ingifvas på behörigt ställe i statsdepartementerna, utan hos tjenstgörande kammarherren; att så väl härigenom som genom sättet att mottaga deputationer och enskilte, ett synbart bemödande röjer sig att leda opinionen till den föreställningen, att den rätta vägen till ett sökt mål går genom antichambern, och att källan till all framgång ligger i personlig nåd; att Konungens ansvarige rådgifvare alltid häftigast anfallas och skymfas just af de tidningar och skribenter, hvilka notoriskt stå i maktens sold: att dessa herrar äfven i det yttre icke ifrån hofvets sida åtnjuta den uppmärksamhet, som tillkommer dem, så länge de innehafva det högsta och vigtigaste embetet i staten; att således äfven på detta sätt framlyser icke allenast den närda otäligheten öfver tillvaron af en laglig, ansvarig omgifning, utan äfven bemödandet att så vidt som möjligt minska dess anseende och inflytande; att ett krig vore för oss en mycket farlig tidpunkt; att ...... —, dock nog! Lång är raden af de anmärkningar, hvilka vi ytterligare hafva hört, men som vi åtminstone för denna gång ej vidare vilja upprepa; ty vi förmoda, att det redan sagda är mer än tillräckligt för att visa, att mycket här i landet är annorlunda än det borde vara. Det är hvarken lättsinne, uppskrämd inbillning eller klanderbegär, som föranledt oss att instämma i de varningsrop, som ifrån andra håll ligt inflytande allt mer hålla på att utbytas emot småtrapporne vid hofvet, och hemliga uppgörelser utanför konseljrummet, samt att blifva höjda; det är tvärtom med lifligt bekymmer som vi dertill funnit oss tvungne, derföre, att vår öfvertygelse sagt oss, att det stundom är nödvändigt att utan menniskofruktan tala sanningens språk, och att allmänna