Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1856, sida 2

— lighet, men efter några minuter var hans gamla ansigte lika fridfullt, som om aldrig någon storm dragit öfver hans grå lockar. Korporalen hade denna gången ingen fiskelycka. Ingen enda aborre eller mört ville fastna på kroken; sannolikt hade sjöns fjälliga befolkning redan ätit sin qvällsvard. Men gubben satt lugnt och tålig och betraktade den med en pennsjäder genomstuckna korkbiten, som simmade i det alltmer mörknande vattnet. Solen var längesedan nedgången; men dess purpursläp, aftonrodnaden, dröjde ännu öfver de vågiga kullar, som i vester begränsade dalen. En matt genomskinlig halfskymning utbredde sig öfver insjön och fälten och den lilla hyddan. På afstånd hördes skällkornas bjellror och vallhjonens rop, hvarmed de samla den kring skogsdungar och ängar spridda boskapen. Det tystnade allt mer: naturen beredde sig till nattens hvila. Nu drog korporalen sin ref ur sjön och ämnade just lägga metspöet på axeln och återvända till stugan, då han från sjön förnam ett plaskande likasom af åror. — Det är Johanna, tänkte gubben, och han bedrog sig icke. Han stannade på stranden, för attinvänta henne. Nu var det vanliga landningsstället, der korporalens ökstock låg, en liten vik, hvars finsandiga strand undanskymdes af en gråstenshäll, så att man från stugan ej kunde se densamma. Snart sköt båten in i viken, och korporalen räckte Johanna handen. Hon såg ej så frisk och rödblommig och glad ut som vanligt; det syntes tydligt, att hennes själ var nedstämd. — Far, sade hon, — jag kommer, för att som hastigast tala med er. — Ja, ja, men stanna här, sade korporalen, — jag vill ej, att du skall gå upp nu ...