Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1856, sida 2

—— ————— — förslag: hon skall ej glömma den, åt hvilken hon en gång gifvit sin tro .. — Ja, nog tror jag, att flickan nu är lika oförståndig, som du; det tror jag visst. Men kom ihåg, att hennes eftertanke en gång skall vakna . . . det kan komma en tid, då vi längesedan lagt våra hufvuden till hvila och kanske efterlemnat henne i nöd, uselhet och elände: hon skall då minnas, huru lycklig hon kunde blifvit. om ej hennes envise och oförståndige far hindrat det . . . Säg, Brant, tror du väl att hon då skall välsigna dig i din graf? — Ja, ja, med Guds hjelp skall hon det! Hon skall välsigna fadershjertat, om det också misstagit sig om medlen till hennes jordiska lycka. — Lugna dig med den tron, om du kan! Men jag lugnar mig icke ... Du har gjort oss alla olyckliga . . du har förolämpat patronen och gjort honom till vår fiende . . han skall hämnas på oss . . . han skall vräka oss, drifva oss från gård och grund .. göra oss till fattigstuguhjon ... — väl möjligt att han det kan, också möjligt att han det vill, sade korporalen, — men det skall endast styrka mig i min öfvertygelse, att Johanna ej skulle bli lycklig med en sådan man. Folk anser patronen för en elak och dålig menniska, men det tillkommer icke oss att bryta stafven öfver hans hufvud, ty vi hafva alla så lätt att bli slafvar under vår onda natur ... Men nog taladt för i afton om detta ämne. När vi fått sofva på saken, torde det nog bli bättre. Och härmed steg korporalen upp, utan att vidare lyssna till Kerstins klagolåt, och lemnade täppan. Han tog ett metspö, som stod i hörnet vid förstuguqvisten, gick derefter ned till sjöstranden och satte sig helt lugnt att fiska. Hvad han tänkte, medan han gatt såder och såg ned uti vattnet, är hans egen hem