Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1856, sida 1

— Men är det icke Guds skickelse, att patronen vill ha Johanna? inföll Kerstin; — huru ofta händer det i verlden, att en rik herre har redliga afsigter på en fattig flicka, sådan som Johanna, och erbjuder henne sin hand? Och Johanna kunde blifvit så lycklig, så lycklig! Det jordiska är icke att förakta, Brant . . . Jag säger dig, Brant, du har handlat oförsvarligt inför Gud och menniskor, du har förspillt din dotters framtid: hon kunde såsom patronens hustru blifvit vår älderdoms stöd ... — Det hoppas jag, att hon kan bli som Svens hustru äfven, sade korporalen; — men håll nu upp, Kerstin! hvad som skett, kan icke hjelpas och är i alla fall bäst. Dina förebråelser och tårar falla dock tungt på mitt hjerta. När du fått tid att tänka på saken ... — Nej, jag ändrar aldrig min mening! afbröt honom Kerstin under nya tårefloder; — jag kan aldrig fördraga tanken på hvad du gjort: den skall föra mig i grafven, Brant. Korporalen ville fatta Kerstins hand; hon drog den hättigt tillbaka. — Du gör mig bedröfvad mor, sade korporalen ömt. — Ja, jag säger, att ångrens dag kommer .. det skall svida i ditt hjerta . . men då är det försent. — Nej, Kerstin, jag ångrar aldrig, att jag afslog patronens begäran. Men det bedröfvar mig, om det, hjertliga goda förståndet mellan dig och mig skulle lida häraf. Mor, vi hafva ju så länge varit lyckliga med hvarandra! Vi hafva från ungdomen vandrat vid hvarandras sida, ömsesidigt hjelpande och tröstande den ena den andra i lifvets svåra stunder! Aldrig har ett ondt ord stört trefnaden under vårt tak ... Så ha vi lefvat vår tid, och grafven ligger nn fram