Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1856, sida 1

RO VER 1-41 IIISEANIUII14. H mn Nenne I dumda vilddjuret handlingssätt. De tyckas vara nöjde att lefmenniskan så mycket, att hon icke mer mördar och sönderrifver sin nästa. ... Så långt skall ock svårligen civilisationen hinna, att det privilegierade menniskomordet upphör; och så förnuftiga skola folken aldrig blifva, att de icke låta släpa sig på slagtbänken af sina furstar, eller stora och små herrar med deras fogdar och anhang. — På detta vår tids barbari och förslafvande hafva vi just nu de skönaste exempel. Huru går det äfventyraren Napoleon med Fransmännen; hvilket Augias-stall, fullt af inrotade missbruk, är England; huru barbariskt rysktrepublikanskt tillgår det icke i vissa delar af det fria Amerika, och hvad skall det ännu blifva af oss Tyskar! Om Tyskarne icke hatade hvarandra så mycket ömsesidigt och likasom åto sig sjelfva, så skulle man kunna tro, att en stor verldsrörelse miktade utgå från Tyskland; ty med allt eländet finnes dock ännu den mesta kärnan hos vårt folk; men ingen nation är så sönderryckt och förlänkad. Mångstateriet är den första olyckan; härtill kommer religionshatet och. slutligen den politiska förföljelselystnaden. Katholiker och jesuiter välja nu öfverallt i Tyskland, och med dem arbetar det protestantiska prestväldet (Pfaffenthum) och junkrarne tillsamman, att fördumma och förslafva folket. I Österrike vill man med Roms och dess skarors biträde underlätta detta arbete och i förening med Bäjern och hela det katholska Tyskland bilda ett Österrikiskt-Tyskt rike, och förr eller sednare förödmjuka Preussen. I Preussen åter uppblomstrar den moderna feodalstaten ånyo obehindradt, och en junkerhushållning utvecklar sig, som vill återföra oss till lifegenskapens tider, med återställande af jus prime noctis, likasom detta ännu de jure pågår i Mecklenburg, fastän det icke faktiskt utöfvas. — Våra kammarförhandlingar gifva en trogen spegelbild af förhållanderna i Tyskland öfverhufvud. Men i flera af småstaterna går det ännu värre till än här. Äfverallt hafva eder blifvit brutna, och dessa exempel af furstarnes förakt för just det som de sjelfve uppställa såsom grund till den heligaste förpligtelse för folken, utöfvar en politisk återverkan i högre grad än man i allmänhet tror. Biott de få, som göra sig mödan att blifva förtroliga med den stora massans innersta tankar och sätt att resonnera, kunna föreställa sig och känna, hvilka slutföljder denna drager deraf. Denna massa har sin egen slughet, den har lärt mycket af den machiavellistiska reaktionspolitiken sedan 1849 och kan vänta; men gör såsom det ryska kejsarriket: den förstärker sig under tiden genom en propaganda, som går af sig sjelf, utan behof af förnämare ledare, hvilka den till och med ratar. Om allt detta tyckas emellertid hvarken furstar, junkrar, svartrockar eller äfven större delen af våra filisteer, medelklassen, hafva den ringaste aning, att döma af deras va ur hand och i mun, så att säga, d. v. s. från den ena dagen till den andra, utan att fråga efter om en allmän sammanstötning i nästa generation skall blifva följden af deras blinda halstarrighet. Men ödet har troligen beslutat, att det skall gå den vägen och ingen annan. Förbundsdagen, denna samling af furstliga agenter, som ännu icke tänkt på något annat än författningar, med hvilka man må kunna klafbinda det tyska folket och uppfostra det till ödmjuk lydaktighet, är naturligtvis det fastaste stödet på furstemaktens och junkerdömets sträfvande efter fordna, genom revolutionen kringskurna oförytterliga rättigheters äterställande. Härmed mena dessa herrar allt som skett sedan början af detta århundrade eller i Preussen sedan år 1807. Ni kan på grund häraf lätt tänka er, huru mycket som nu hos dessa herrar gäller såsom revolutionärt, och hvad junkrarne förstå med rätt och