Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1856, sida 1

sprithaltigt portvin tömdes under af Spöqvist föreslagna skålar för Napoleon, (patronen emottog denna skål med cn viss blygsamhet) Johanna Brant, giftermålet och de blifvande ättlingarne. V. Hos korporalens. Det är aftonen af samma dag, på hvilken patron Brackander i ofvannämnda ärende besökt korporalens anspråkslösa stuga. Korporal Brant sitter på bänken under linden och bredvid honom hans kära hustru, mor Kerstin. De hafva länge samtalat med hvarandra. Korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga ögonbryn; mor Kerstin ser mycket upprörd ut och har tårar i ögonen. — Ja, jag säger ännn en gång: det var en olycka att jag icke var hemma, då patronen var här, sade mor Kerstin och torkade sig i ögonen, — det skulle då icke gått som det gick. — Det skulle gått på samma sätt, svarade korporalen; — jag vet hvad jag gjort. — Brant, Brant, kan du inför Gud försvara, att du har förstört ditt eget barns lycka? — Jag, likasom du och alla andra, är endast en fåkunnig menniska, men Gud vet, att jag handlat efter samvete och bästa öfvertygelse, sade Braut lugnt. — Huru ofta, kära Kerstin, ha vi icke läst i Guds ord och sett af dagliga erfarenheten, att lyckan icke består i höghet och rikedom, utan i lugnt samvete, förnöjsamhet och ett dagligt, om också torftigt bröd? Detta veta vi väl, men då frestelsen påkommer, hafva vi så lätt att glömma det,