enligt uppgift af en äldre närvarande man rummet förr varit afstängdt med ytterligar2:ne stenar, ungefär så ställde, som på med följande planritning med punkter blifvit ut märkt, men dessa hade för några år seda blifvit borttagne för att begagnas till spis hällar. Samme man omnämnde äfven, at han hört sägas, det hela grafven förr vari betäckt med stora sten-hällar, men att dess: för lång tid sedan blifvit bortförde. Til närmare förtydligande af grafvens utseende bifogas en teckning derå, så väl i perspek. tiv som plan ). I det uppgräfda gruset, som noga genomletades, fanns endast en större synnerligen väl arbetad spjuteller lansspets, hvilken blifvit öfverlemnad till Kongl. Vitterhets, Hist. och Antiqvitets-Akademien i Stockholm, en helt liten pil-spets med hullingar, båda utarbetade af flinta, några flintspånor, samt små benfragmenter. Af det nu anförda torde vara klart att denna graf tillhör de af arkäologerna s. k. Gång-grifterna, hvilka jemte halfkorsgrafvarne allmänt antagas vara minnesmärken efter nordens urälsta vilda befolkning, som, utan kännedom om metallernas bruk, endast begagnade vapen o. a. redskap af sten eller ben och hvars enda näringsmedel voro fiske och jagt. Hvilken stam detta vilda folk tillhört, eller om det varit flera, väl till seder och lefnadssätt lika, men i physiologiskt hänseende skilja afdelningar af samma folkstam, är mera tvifvel underkastadt. Genom sednare tiders forskningar har blifvit bekant, att grafvar, liknande den ofvan omnämnda, förekomma utefter större delen af Europas hafskuster, äfvensom vid stränderna af dess större floder; hvad särskildt Skandinavien angår, äro de särdeles talrika på Danmarks både fasta land och öar, isynnerhet på de östra kusterna; dernäst finnes största antalet i Skåne och det sydliga Sverige, hvarefter de allt mer och mer glesna samt slutligen alldeles upphöra, så att i hela Norrige, samt norr om Tivedens och Kolmordens skogssträckningar ingen dylik graf har blifvit funnen. Ett och annat sten-vapen har visserligen funnits i medlersta och nordliga Sverige, äfvensom i Norrige, men torde ej kunna gälla såsom bevis att den ifrågavarande vilda folkstammen der varit bosatt. Professor Nilsson, den förste som genom sitt snille och sina grundliga forskningar spridt ett klarare ljus öfver dessa Nordens urinnevånare, har gifvit vid handen, att detta vilda folk tillhört den Hyperboreiska stammen, eller att de äro närbeslägtade med våra Lappar, likasom med Eskimoörne och andra folkslag, hvilka bebo jordens nordligaste trakter. Mångfaldiga bevis, hemtade dels från qvarlemningar af egendomliga bruk och lefnadsvanor, — bland hvilka jag blott vill påpeka: seden att begrafva de döda i sittande nedhukad ställning, samt lystnaden efter djur-märg, — dels mera direkt från anatomisk likhet mellan kranier, som blifvit funne i gånggrifter och torfmossar, samt dylika efter de nordliga polarfolken, lemna äfven utan allt tvifvel, att ett sådant folk varit bosatt i de sydliga delarne af vårt land, så väl som i Danmark, men huruvida detta folk, som skulle hafva varit småvext, af svaga krafter och dessutom, med anledning af sitt lefnadssätt, icke på något ställe samboende i något större antal, har uppfört dessa kolossala grifter, — bland hvilka den ofvan omtalade har en upprest sten af nära 50 kubikfots innehåll, — detta får väl ännu ej anses såsom bevisadt. Nyare Danska forskare hafva sökt ådagalägga, att samtidigt med den småvexta, mörklagda Hyperboreiska befolkningen funnits en annan, liknande denna till lefnadssätt och i allmänhet stående på nära Redmn beklagar att vi ej kunna återgifva dessa vackra plancher.