Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1856, sida 1

genhet, få stä der med långa näsor. Och hon, den oförskämda, som vågade afvisa mig ... — Hör på, Brackander, afbröt honom Spöqvist och lade sin hand förtroligt på patronens arm, — inbillar du dig verkligen, att flickan på allvar ville ge dig en korg? — Jag måste väl tro mina öron. Hon tackade för äran, gubevars, men förklarade, att hon ej kunde mottaga den . . . den näbbgäddan! — Du känner icke qvinnorna, sade Spöqvist med en skakning på hufvudet, — hon ville bara förödmjuka dig och tog för gifvet, att du skulle komma för andra gången, för att som en nåd anhålla om hennes hand. — Trodde hon det, så hoppade hon i galen tunna, inföfl Brackander, gnuggande händerna. — Desto djupare skall det nu gä henne till hjertat ... — Jag hoppas det ... och det skall ej bli hennes enda nederlag. Nej, hederlige vän Spöqvist, andra förödmjukelser återstå henne. Medan den högfärdiga fröken sitter i sitt fattiga hem, suger på råmarne, knappt har en hel bomullsklädning att stoltsera uti, och får lunka till fots till kyrkan, skall hon få se min Johanna komma åkande i det präktigaste ekipasch och klädd i nya sidenklädningar för hvar vecka. Jag säger dig, Spöqvist, att det skall göra den gåsen rosenrasande ondt, ty fruntimmer, som du vet, fästa sig mycket vid sådana saker. — När skall det stora slaget ske? frågade Spöqvist. — Hvad menar du, bror? — Med andra ord: när friar du och när gifter du dig? Jag kallar det för slag, emedan jag jemför det