Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1856, sida 1

Korporalen tystnade åter för en liten stund och tycktes försjunken i sina minnen. Sven masmästare torkade med afvighanden sina ögon, i hvilka en fuktig glans var synbar. Såsom läsaren redan vet, hade Svens far stupat i kriget mot Ryssland. När korporal Brant hemvände, var det han, som meddelade sorgeposten åt Ståls enka, som med en femårig son bebodde en backstuga och besann sig i yttersta nöd, ty hon var sjuklig och oförmögen att arbeta. Nu hade Brant sjelf hustru och barn att försörja; hade blifvit invalid, var krasslig af fältlifvets mödor och försakelser och kunde således ej sä kraftigt som förr sköta plog och spade. Men detta hindrade honom ej att ätaga sig den öfvergifna enkan och hennes son, och när gumman Stål dog, tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade sjelf lärt pojken att läsa och i allo vårdat sig om honom med lika stor ömhet som om sina egna barn. Dock måste korporalen vid Svens uppfostran ofta taga uti med härdhanskarne, ty Sven var en styfsint pojke; men detta bättrades med åren, så att korporalen fick heder, glädje och nytta af sin fosterson. Sven var dugtig och ordentlig, skicklig både som masugnskarl och smed, och den månadspenning, han förtjente, kom nu hushållet väl till pass. Den gamle krigsmannen såg med innerlig förnöjelse, att Sven och hans Johanna tyckte om hvarandra; han hade medan de ännu voro barn, tänkt sig som ett öskningsmål att se sonen till den oförgätlige vännen Stål i äkta förening med Johanna. — Korporal Brant, sade Adolf, — vill korporalen göra oss ett stort nöje, så omtala något för oss från kriget! — Sommardagen är lång, svarade korporalen, — och J stannen ju här till i morgon. Vi ba således god tid på oss att berätta krigshistorier ...