Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1856, sida 1

sen viss framgång försöktes vid 1840 års riksj dag. Det är den, att anträda den så kallade statsutskottsvågen, eller att i sådana anslagsfrågor, som för den högsta viljan äro af ömtåligare beskaffenhet, borgareoch bondestånden ställa sig på oppositionens sida såsom en man, utan att låta dåra sig af några enskilta konferenser eller konklaver och af de förespeglingar eller löften, som der kunna beseglas med hvilket högburet ord som helst. Det var också hufvudsakligen, ja vi tro oss kunna påstå så godt som ensamt, af denna anledning som oppositionen vid förra riksdagen allvarligt motsatte sig det förtroendevotum, hvilket beviljandet af det senaste s. k. rustningskreditivet innebar; och vi äro ännu i denna stund förvissade, att om borgareståndet i denna fråga icke hade gifvit efter under annat vilkor än en ministörförändring i nationel syftning, en sådan då jemväl kommit att sega rum, hvarigenom Sverges politiska ställning troligen vida förr kommit att decidera sig, än som nu skett i elfte timman, eller sedan det sannolikt redan, utom Sverges vetskap, var i hemlighet uppgjordt att fred skulle slutas på snart sagdt hvilka vilkor som helst. För dem, som kastat en något djerfvare blick bakom kulisserna, är det nemligen alldeles icke någon hemlighet, att en del af konungens rådgifvare just varit de, som i allt hvad på dem ankommit sökt neutralisera och förlama vår utrikespolitik, och atttroligen ingen i hela landet bäfvat så mycket som ces messieurs, icke blott för en brytning med Ryssland, utan för hvarje afgörande steg till ett närmande till vestmakterna. Med en omgifning af män, som verkligen egt någon statsmannablick och derjemte icke saknat mod, förmäga och talang att framställa sina tankar, belysta af historien och genomträngda af den starka nationalkänsla, som ligger i botten på hvarje verkligt svenskt hjerta, hade Sverges politik troligen kommit långt för detta att föras med mindre onödig försigtighet och med mera energi, än som nu varit händelsen, hvilket säkert kunnat ske utan att landet derigenom blifvit blottställdt, hvarken å den ena eller andra sidan, mera än hvad som i alla fall kan behöfva befaras i händelse af en nu inträffande snöplig fred. Under nuvarande förhållanden torde man mindre böra förvåna sig öfver den tvekan och långsamhet, hvarmed detta stora riksärende länge blifvit behandladt före traktaten af den 21 November 1855, hvilken, afslutad ett år förut, efter all I sannolik beräkning torde hafva åt händelserna i Europa gifvit en hel annan vändning. Härom lärer framtiden, kanske snarare än man tror, komma att lemna upplysningar; och Svergos ständer få då dyrt ångra att de vid förra riksdagen släppte det gynnande tillfället att, såI som vilkor för de dryga penningebevillningarne, fordra en ministår med mindre inskränkta politiska vyer, mindre harhjertad och med ett mera svenskt sinnelag, än de herrar som för I närvarande hafva sin plats på taburetterna och I sköta de löpande affärerna. Men om också detta numera icke kan hjelpas och ögonblicket för denna gång gått förloradt, så böra åtminstone folket och representationen deraf hemta den lärdom, att det i längden icke bär sig inom ett konstitutionelt land, att ega ministrar utan egen vilja, utan talang och utan det politiska mod; som deras ställning mera än någon annan offentlig mans tager i anspråk, då den stiltje, som nu förberedes i Europa, genom en bakslug och förrädisk diplomati samt fåkunniga och långt utsträckta dynastiska beräkningar, i förening med börsmännens och fondspelarnes spekulationer samt en ännu mäktig aristokratis försök att qväfva folkandan, troligen icke kan komma att blifva af en langre varaktighet; och den kompletta ruttenheten i det mellersta af Europas konti2 ———