Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1856, sida 1

II. Masugnen. Dicknarne hade visserligen icke behöft gå långt, för att finna nattqvarter, ty på obetydligt afstånd framför sig sågo de en hvit herregårdsbyggning af stätligt utseende, men de föredrogo att gästa i prestoch bondgårdar; och då de nu händelsevis från kullen varseblitvit röken från en på andra sidan skogen belägen masugn och hörde gnisslet af dess väldiga bälgar, beslöto de begifva sig dit och tillbringa natten i hyttan bland bergsmännen. De inslogo således den väg, som förde genom den gamle ärevördige granskogen. Det mörknade hastigt, och masugnen var längre bort belägen än de förmodat, men de förkortade vägen med muntert glam och glada sånger. För öfrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt tätare skuggor, som föllo öfver skogen; att lyssna till qvällvindens suckar och betrakta stjernorna, som tindrade så klart öfver granarnes bugande toppar. Och ju mörkare det blef, desto lifligare målade sig på en viss fläck af himmelen ett rödaktigt fladdrande återsken af masugnens lågor. Det var en eldstod, som förde dem rätta vägen i skogens labyrint, och de hörde allt tydligare, huru forsen brusade, huru bälgarnes jettelungor flåsade och hammarnes slag genljudade bland skogens klippor. Nu glesnade skogen, och de begge vandrarne sågo framför sig ett öppet fält, i bakgrunden begränsadt af ett berg, på hvars vilda stupande afsatser de öfver masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en fantastisk belysn ng. Svarta gestalter visade sig kring elden och tonerna af en vemodig enkel visa, sjungen af en okonstlad röst, blandade sig med det