Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1856, sida 1

Den 3 April. I Aftonbladet för sistl. Torsdag läser man en uppsats, i hvilken man återfinner en flägt af den anda, som lifvade Aftonbladet i gamla dagar, och hvilken uppsats vi derför göra oss ett nöje att återgifva. Den lyder sålunda: Svenska Tidningen har motsagt sannfärdigheten af det rykte, som likväl här passerat genom snart sagdt hvar mans mun, att nemligen inrikesministern hr Fåhreus skall blifvit nämnd till president i kommerskollegium efter hr Skogman. Emellertid lärer det väl få antagas såsom gifvet, att hr Fåhrzeus önskar att på ett eller annat sätt före riksdagen draga sig ur konseljen likasom åtskilliga andra af hans kolleger, såsom statsministrarne grefve Sparre och friherre Stjerneld, finansministern friherre Palmstjerna, statsråden hr Gripenstedt och grefve Mörner, samt måhända ännu en och annan af de öfrige. Denna föreställning om en förestående modifikation af ministeren skulle visserligen kunna leda till åtskilliga mer eller mindre vidlyftiga betraktelser. En anuan sak är, hvartill det skulle tjena under nuvarande förhållanden, att oppositionspressen inläte sig på detta kapitel. Erfarenheten har nemligen allt för beklagligen bekräftat, att den oföränderliga viljan icke väljer andra personer till sina organer än dem som stå färdiga att smäningom i alla politiska frågor af något slags vigt, pligtskyldigast böja sig under denna vilja. Detta synes också vid de tre senaste s. k. ministerombytena hafva i allmänhet utgjort det egentliga program de nyutnämnde ministrarne behöft afgifva; och om de derifrån i någon mån afvikit, har det icke dröjt länge innan de blifvit aflägsnade eller tröttnat. Från denna sida är således icke mycket att vänta genom pressens eller den offentliga meningens påtryckning. Ännu sitta fyra af de ministrar qvar, om hvilkas entledigande en underd. skrifvelse vid förra riksdagen beslöts af de riksstånd, eller borgareoch bondestånden, som väl ändå borde böra anses representera det allmänna tänkesättet i vida högre grad, än det temligen ringa antal hofembetsmäu och junkrar, hvilka utgjorde pluraliteten på riddarhuset, eller de biskopar med underlydande presterskap, som bilda det högvördiga ståndet. För att vinna ändamåiet att erhålla en sjelfständigt liberal minister, blir det derföre nödigt att vid den blifvande riksdagen förfara efter en annan metod, som möjligen torde blifva mera verksam och hvilken icke utan