Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1856, sida 1

stor summa penningar för dina diamanter. De äro knappt så mycket värda. Ä Förtjust öfver att hafva fått så stor summa penningar för dessa obetydliga stenar, ilade ynglingen ut. Han var rädd att guldsmeden skulle ångra sin frikostighet. Han visste icke att hvardera stenen var värd åtminstone fem gånger så mycket, och att guldsmeden bedrog honom på det oförsvarligaste. Han ilade ut, köpte sig vackra kläder, dyrbara skodon, guldring på fingret, sin käpp i handen, och hyrde sig rum på ett förnämt värdshus. Inom en månad voro alla penningarne förstörde. Ian tog då fram tvenne nya stenar, gick till en annan guldsmed och sälde dem. Här fick han 200 rdr bko för hvardera. Nu var han öfverlycklig. En så stor summa penningar kunde icke taga slut. Han fick nu åtskilliga vänner, — vampyrer borde de hatva kallats, ty de ville blott suga hans blod, — i deras sällskap förRann äfven den summan förrän han hade trott det. Åter framtogos tvenne andra. De betaldes med 300 rår bko stycket. Det ville ändå icke förslå. Ett halft år efter försäljningen var han lika fattig som förut. Han hade nu blott tvenne qvar. De voro de störste. En af dem såldes. Den inbringade ensam 500 rdr bko. Blott några månader räckte denna summa. Det var ett lif i sus och dus, bland kort och tärningar, bland klingande glas och stojande bröder. Snart måste den siste ädelstenen tillgripas. Den var den dyrbaraste. Han betaltes med en och en half gång så mycket som den nyss försälde. Annu några månader, och den rike ynglingen var i ordets egentliga mening en tiggare. Först började han med det högfärdiga tiggeriet, — tigga om lån, — sedan när lånen icke kunde betalas, mäste han börja def 2krypande tiggeriet, — tigga om bröd. Hans lordoa Vänndk hade längesedan öfvergifvit honom.