Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1856, sida 1

röda asken och den längste den svarta. Sonen pekade på den ena af fadrens händer. Den öppnades, och den korta pappersremsan föll derur. Fadren hann icke mer än säga: Käre barn, må Gud välsigna eder båda! förr än han böjde sig tillbaka i stolen och var död. Efter den sorgliga begrafningsbestyrelsens slut, och emedan barnen måste flytta från deras fordna hem, dit nu en annan arrendator ankom, togo de sina ärfda askar, samt de penningar, som efter lösöreboets försäljning influtit, hvilka icke blefvo särdeles många, emedan gudlöse förvaltare, bouppteckningsoch auktionsmän hade tagit det mesta, — och begäfvo sig ut i stora vida verlden. De måste beqväma sig till att antaga tjenst i andras hus. Men innan de skilides ville de tillsamman öppna sina ärfda askar. Dessa voro helt små och ganska konstigt svarfvade träaskar, med sinnrika lasar, så att det icke var lätt att öppna dem. Ändteligen lyckades det för brodren. Men hvem målar hans förvåning, då han i den öppnade asken såg tio de största och skönaste diamanter blänka emot sig. Af förtjusning uppgaf han ett rop, ty ehuru han icke fullt insåg deras värde, så förstod han dock att hvardera af de äkta stenarne mäste vara en hel skatt. — Nu slipper jag att tjena! ropade han. Nu är jag rik! Hvem skulle hafva trott att en sådan dyrbarhet låg i den lilla asken förvarad? Syskonen skyndade nu att kunna öppna den andra. Det lät sig icke så lätt göra, och iifvern, enär brodren föreställde sig att äfven systerns ask skulle innehålla lika stor rikedom, bröt han sönder locket. Men icke mindre var de begge syskonens förvåning, när de här ingenting annat sågo än tvenne efter utseendet ganska gamla och tämmeligen sli-na handskar af skinn. De ville knappt tro sina ögon. Huru