Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1856, sida 2

Mellandäcket liknade ett trappistkloster. Man anlände till Il de France, och hela befolkningen blef utom sig af förvåning, när den såg tvåhundra fångar lemna det tagna skeppet. Skonerten hade ej förlorat en enda man, och det är alltid det mest glädjande vid en seger. Man slipper att begråta en fallen kamrat; man behöfver ej nppoffra en skilling på en bit sorgflor. — Bra, bra, sade Augusta; — men låt oss nu veta kaptenens namn! — Madame, svarade Surcof, — han skall bli gufader till er förste son och gifva honom namne tRobert. — Antaget! ropade Augusta. — Och nu, sade Surcouf, i det han steg upp, — säger jag gumodern mitt sarväl ... — Lemnar ni oss redan! ropade flera röster. — Jag måste ännu vid solnedgången vara ombord; jag har stora pligter att uppfylla .. Då jag för några dagar sedan tog Kent, ett skepp af 1200 tons drägtighet och med 30 kanoner . .. — Ännu ett! afbröt honom Maria. — Surcouf har trehundrasextiofem skepps årlig ränta, sade Paul. — Låt då kaptenen tala ut, inföll Aurore; — solen går ned, och kaptenen är ej Josua. — Ombord å Kent, fortfor Sureouf, — befann sig såsom passagerare en tysk furstinna, dotter till markgrefvon af Anspach, på väg till Bengalen, för att återse sin man, general Saint-John. Den stackars furstinnan, som, i förbigående sagdt, är en intagande blondin, trodde först, att hon fallit i händerna på en sjörötvare. Om J haden sett hennes