Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1856, sida 2

mit, och de böra väl åtminstone icke klandras ifrån deras sida, som försvara och berömma en konung, hvilken för sådana intressen begätt politiska handlingar, af icke blott likgiltig, utan af för landet rentaf förderflig art. Att således Frankrike och kejsar Napoleon önskat sluta fred, måste synas helt naturligt. Men likaså klart är det att England, Turkiet och Sardinien icke bordt önska se freden afslutad, förrän något mera vunnits. För England har förstöringen af Rysslands Östersjöflotta måst vara ett hufvudmål; Turkiet måste ägt rätt, att fordra ersättning för de oerhörda kostnader kriget medfört, anspråk så mycket rättmätigare, som aldrig en makt blifvit skändligare öfverfallen, och som Ryssland förut utkräft ofantliga krigskostnads-ersättningar af Turkiet, ehuru det äfven då varit den öfverfallande; Sardinien har bordt önska se kriget utfördt derför, att det kunnat vinna ett verksamt inflytande på Italiens angelägenheter. Med sådana anspråk å ena sidan och Rysslands sega motståndskraft å den andra, må man icke förundra sig, det mången ansett ett fredsslut vara en omöjlighet, innan Ryssland blifvit ännu mera försvagadt. Detta har endast kunnat ske genom Frankrikes kraftiga önskan att vinna målet, en önskan, för hvilken de öfriga krigförande makterna fått gifva vika. Huru långt de i sistnämnde hänseende nödgats gå, kan man först med säkerhet erfara sedan fredsfördraget blifvit bekantgjordt. Alla tecken visa dock, att Turkiet, den orättvist öfverfallna och beskyddade makten, varit den som fått sitta emellan. Det synes för det Ottomaniska väldet ej hafva varit fråga om något annat än af hvilkendera parten det skulle uppätas. Innan man erfar huruvida freden innehåller några för Sverge betryggande punkter, kan man ej bedömma huruvida vår ställning efter krigets slut skall blifva mera betänklig och mera beroende af Ryssland än förut. Oss synas de farhågor man i sistnämnda afseende hyst vara något öfverdrifna. Ty om det ock må vara sannt, att den nödvändighet hvari Ryssland nu är försatt, att koncentrera hela sin sjömakt i Östersjön och Hvita Hafvet, innebär för oss stora vådor, så kan man väl å andra sidan icke annat föreställa sig,än att Ryssland nu för många år måste vara botadt för sin eröfringslusta. Under denna tid bör Svorge kunna hinna ordna sina inre förhållanden så, att vi med en nationell, ärligt svensk politik förena ett försvarsväsen så stäldt, att det verkligen kan skydda oss mot en angripande fiende. Många tecken antyda ock att kejsar Alexander kommer att följa en fredspolitik, som afser Rysslands sanna kultur. Sker detta och afvärjes sålunda faran för Europa från de alltid hotande ryska krigarhordernas sida, så borde det stora mål icke vara omöjligt att uppnå, som den franska tidningen la Presse, i en ypperlig uppsats, lagt fram för fredsunderhandlarnes blickar, att Europas arm6er borde successivt förminskas och dermed den tyngsta börda bortlyftas, som hämmar vår verldsdels lycka och civilisation. Vi hafva med dessa betraktelser icke velat uttrycka någon belåtenhet med dagens vigtiga nyhet, utan blott söka en tröst för densamma. Det blir dock säkert mer än en anledning att återkomma till ämnet. NTA OOOOccfgg AAAO —