Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1856, sida 1

At — — g säga kapte— Vär berättelsen är slut, skall ja nens namn, genmälte Surcouf. — Vi känna det redan, — sade Aurore. — Kaptenen befallde sina tjugo män att dölja sig i skeppsrummet, och han stannade ensam på däck. Ombord å Bananian? — så hette det stora skeppet hade köpmännen, matroserna, artilleristerna och båssagerarne mycket roligt, då det sägo det lilla nötskalet med blott en menniska i sitt sköte närma sig. Men plötsligt hissade denne ensamme person Frankrikes flagga; skrattet upphörde ombord å Bananian? och efterföljdes af en väl underhållen gevärseld ... Som ni vet, äro kulorna på hafvet icke serdeles mordiska ... — Nej istället för att döda folk, skaffa de dem vackra hustrur; det bevisas af mig och svåger Raymond. — Skonerten lägger sig vid sidan af Bananian och gifver eld med sina båda karonader. Tjugo man visa sig plötsligt på dess däck, såsom om de hade uppstigit ur hafvet, och störta öfver på det andra däcket, såsom om de haft vingar. Men det gällde att besegra tvähundra man, alla tappra och välbeväpnade. De tjugo hade derför knappt satt foten på Bananians däck, förrän de blefvo omringade och försvunno i massan af fiender, likt tjugo jägare, som komma in i en hop af tvåhundra tigrar. — Jag slår vad, att de tjugo reda sig bra, sade Paul. — Men utan ett underverk hade de tjugo varit förlorade, genmälte Surcouf. De tre första, som stupade, voro Bananians? kapten, sekonden och den tredje officern. J kunnen ej göra er en föreställning om den modlöshet, som bemäktigade sig besättningen, då deras befälhafvare fallit. Om de lydde ett tecken eller ett kommandoord, vet jag icke, men