Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1856, sida 1

— Och ni, min käre son Paul? sade grefvinnan, lutande sig mot den unge nybyggaren. — Icke ännu! hviskade Paul och vände sig bort med nedslagna ögon. Aurore log, fattade Pauls arm och sade: — Latom oss nu återvända till mina döttrar, edra blifvande hustrur! Min Gud! hvad jag är lycklig af den tanke, att de skola blifva älskade . . . — Med all den kärlek, som egnats er, sade Raymond sakta. — Och under vägen, fortfor Aurore, — böra vi från ansigte, ögon och röst utplåna hvarje spår af vår rörelse. Den unga enkan strålade af lycka; hon hade återvunnit sin fordna glädtighet, och Paul och Raymond funno redan en ljuf tröst, då de sågo denna plötsliga förvandling i hennes lynne; de voro föröfrigt jomförelscvis så lyckliga öfver att veta, att hon skulle förblifva enka och att de fingo bära namn af hennes söner! Man satte sig till bords i den lilla trädgården, och Aurore lifvad af glädje omtalade utan förberedelse den stora nyheten för sina döttrar och Vanrusen. — Augusta, sade hon, — du har icke tackat mig för min bukett ... — Ack, kära mamma, nu bedrager dig ditt minne; fråga min syster, om jag icke tackat dig; men du synes så tankspridd i detta ögonblick. — Det är möjligt, genmälte Aurore leende; — men du skall ursäkta min tankspriddhet, då du får känna orsaken till densamma. — Nå, hvilken är orsaken, mamma? — Jag tänkte på ditt giftermål, min dotter. — På mitt giftermål, utbrast Augusta häpen, — tänker ni verkligen att gifta bort mig?