Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1856, sida 1

biträde, som på ort och ställe ej blott biträdde, utan i sjelfva verket förrättade hela tjensten, åtminstone det besvärligaste och mest ansträngande deraf. Sjelf kunde man efter behag sitta i allsköns ro på sina rum. Ej nog härmed. Stod man aldrig så litet sig väl hos biskop och konsistoriets ledamöter i öfrigt, eller åtminstone hos konsistoriets notarie, så var man äfven i tillfälle att få utbyta det ena biträdet mot ett annat, som händelsevis föll bättre i smaken; och det så ofta man ville önska. Hjulen till konsistoriets-kärra smordes flitigt och den rullade oupphörligt. Utom detta öfverflöd på extra ordinarie adjunkter hade pastor — och har han ock ännu, en till två ja tre komministrar att tillgå i sitt pastorat. Enligt kyrkolag och häfderna äro äfven desse, hvad äfven deras namn betyder, ingenting annat, mer eller mindre, än pastors-adjunkter, samt uppbära ock, såsom sådane, af pastor en serskild, i lag bestämd, lön. Skilnaden är blott den — visserligen icke ringa, att komministern är pastorns ordinarie adjunkt, då åter den sedvanligen så kallade, är pastorns extra ordinarie adjunkt, samt att den förre eller komministern ej. såsom den sednare, kan mot sin och församlingens vilja skickas i Ost och Vest, i Norr och Söder efter behof eller behag. Det kan ej vara svårt att fatta, att den pastor, som under dessa förhållanden tillträdde sitt pastorat, ej skulle behöfva möda sig mer än han behagade, och att han derföre ej skulle behöfva göra den ledsamma upptäckten att hafva missräknat sig i sitt anspråk och hopp om en lön utan möda. I våra dagar åter lärer anspråket på maklig ro stranda på ett ohjelpligt sätt. En adjunkt säges nu vara en rar ting, som i månget pastorshus ej står att hitta, ej ens om man på ljusa dagen med ljus och lykta genomsökte hvarje skrubb. Det oaktadt finnes mången från den gamla goda tiden bortskämd pastor, som ännu ej förmått begripa annat, än att adjunkt hörer till hans oundgängliga bohagsting, som pastor. Och jemte pastorn finnes en till två, ja tre komministrar, ej stort mindre bortskämda, än pastor sjelf, hvilka uppröra, snart sagdt, himmel och jord deröfver, att deras pligtskyldiga biträde, motgammal vana, nu af pastor understundom måste äskas och anlitas. Pastor och komminister eller komministrar skria derföre nu med en mun: det är en beklaglig, en förfärlig prestbrist. Och nu, som ofta annars, ropa de minst behöfvande ej sällan högljuddast. Med häusyn härtill är det som vi sagt, att prestbristen ej är så stor och klagolåten deröfver ej så befogad, som den är högljudd och allmän. omr mm —