Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1856, sida 1

Prestbristen. Rörande detta ganska mycket afhandlade ämne, innehåller Hernösandsposten följande träffande anmärkningar: Det var en tid, nämner d:r Belter i sina Historiska Anmärkningar om Kyrkoceremonierna, då den svenska folkqvickheten roade sig att säga: allenast man slår i en buske, så kommer en prest der fram. Hvilket öfverflöd på prester, man då haft, serdeles i vårt på skog och buskar rika Norrland, torde vara lättare att föreställa sig, än beskrifva. Men tiderna förändras och vi med dem. I vår tid höres, snart sagdt, intet ord och ingen klagan mera allmänt och högljudt, än klagan öfver prestbrist. Offentligt och enskildt, af höga och låga, af prester och lekmän, allestiädes och af alla föres detta klagoljud: prestbrist eller såsom det rigtigare borde ljuda: adjunkts-brist; ty på ordinarier är väl i allmänhet ännu ingen brist. Man skall då ej heller undra, eller stöta sig på, att äfven vi blanda vår svaga stämma i den allmänna klagolåten. Det må anses förmätet, men vi kunna likväl till en början ej undertrycka den meningen, att prestbristen ännu icke är så stor, som den allmänt öfverklagas. Se vi på de klagande presterna sjelfva, så finnas ännu bland dem alltför många från den gamla goda tiden, hvilka, efter förvärfvade meriter och ådagalagda tjenster vid skolan eller universitetet, sökt och vunnit anställning som pastorer i församlingen, utan att de före sin befordran tagit i beräkning de slags krafter, som erfordras, eller de mödor och omsorger, som måste offras för vården af ett pastorat. Mången af dessa män har kanske till och med inträdt i det för dem upplätna herdetjället med den tanken, ja anspråket, att der skulle vankas blott maklig ro och stilla hvila efter redan utståndna mödor, och att de med ett fett pastorat ej borde hafva att mottaga annat än lönen för redan förrättade värf på andra håll. Kyrkans öfverherde älskar ej sådane herdar i sitt ställe uti församlingen, likasom han ock i allmänhet ej är belåten med herdar, som blott klippa, men icke valla fåren. Så länge emellertid prestoch adjunktskandidater tillströmmade ymnigare, än svamparna uppskjuta i höstregnet, ja i det öfverflöd, att de utbjödo sig att tjena för intet, allenast de fingo mat och husrum, kunde nyssnämnde pastorer aldrig behöfva se sina beräkningar selslagna eller sina anspråk ouppfyllda. Man behöfde blott påminna konsistoriet eller dess notarie om tiden för pastoratets tillträdande, genast hade man ett embetsERNER RSA LT NEAREST EE