Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1856, sida 2

no I, inbjudit Italiens bildhuggare till en täfingsstrid. Ämnet är den heliga Cecilia, de köna konsternas beskyddarinna. Alla mejsar komma i rörelse, äfven Rollas, ehuru han j har för afsigt att deltaga i täflingen. Han ignar endast nattens timmar åt sitt arbete; ym dagen döljes det af ett förbänge. Ingen — icke ens Stefano — får bevittna, huru narmorblocket småningom antager gestalt och if under Rollas hand. Denna hemlighetsfullhet har ej blott sin grund i konstnärns tvifvel och misströstan om sig sjelf, ej blott i hans fruktan att se det verk, i hvilket han nedlagt hela sin andes kraft, bedömdt såsom misslyckadt, såsom bevis på förfelad lefnadsriktning; han har ur sin kärlek hemtat sin inspiration och gifvit Cecilia sin älskades, Leonoras Costas, anletsdrag. Det är derför han med svartsjuk ängslan döljer sitt arbete för alla blickar; och likasom fordom Pygmaleon, gör han den kalla marmorbilden del: aktig af den kärlek, han egnar dess urbild. När den utsatta tiden är tilländalupen och de täflande konstnärernas verk uppställda i hertigliga palatset, för att emottaga sin dom, har Rolla längesedan fulländat sin stod; det återstår blott att med några mejselhugg rätta ett fel på dess ena arm, men ett slags pietet, som förefaller oss kalla nordboar och oartistiska menniskor något excentrisk, afhåller honom från att göra denna rättelse: inför Rollas ögon har bilden lif, han ser i den sin kärleks ideal, och kan lika litet förmå sig att med mejseln vidröra kopians arm, som han skulle ha hjerta att med dolken upprista originalets Stefanos uppmaningar till sin broder att deltaga i täflingen äro spillda på hälleberget; fåfängt försäkrar gossen med en grundlig kännares mine, att alla de exponerade bildstoderna äro fuskverk, och att Rolla bestämdt skall vinna priset, om han blott vill låta visa sin Cecilia; äfven om Rolla delat sin broders öfvertygelse, skulle han, ehnru brinnande af åtrå efter konstnärsrykte, försakat den gylleen lagerkransen, som väntade segraren, ty det hade varit ett brott att offentligen visa en bild, som bar en känd förnäm dams anletsdrag; sjelfva Leonardo da Vincis gudomliga pensel lyckades ej besegra denna fördom; han hade en gång offentligen utställt porträttet af en patriciers dotter, och denna blef från det ögonblicket ansedd för ärelös! Rollas beslut står fast, oaktadt Leonora Costa sjelf söker rubba det; hon vill offra sig åt denna oförnuftiga fördom, för att bana-sin älskare väg till ära och ryktbarhet, men Rolla emottager ej detta offer. En dag, då brödernas kassa var tom och mat fattades i huset, skickade Rolla sin bror ut att sälja en liten i trä skuren bild af SanctPetrus; på väg till den njugge afnämaren af trähelgonen besökte Stefano expositionssalen i hertigliga palatset, för att taga de utställda statyerna i skärskådande. Han träffade der tvenne män, den ene en ung patricier, den andre en gammal man i anspråkslös drägt; de vandrade från den ena bildstoden till den andra, men ingen fann nåd för den gamles ögon; han anmärkte betydliga fel på dem alla. Slutligen föll hans blick på den lilla Petrus, som Stefano bar i handen; han mönstrar den noga och förklarar den för ett utmärkt konstverk, som efter hans mening är af mycket hög ålder och sannolikt fordom tillhört någon kyrka. Stefano försäkrar skrattande, att hans bror helt nyligen gjort den; den gamle mannen blir förlägen, och den unge patriciern finner sig mycketroad öfver den erfarne konstkännarens misstag. Emellertid skaffar sig gubben af Stefano reda på brodrens namn och bostad, och infinner sig snart derstädes. Rolla är för tillfället ute och Stefano ensam hemma. Den obekante, som Stefano tror vara köpman från Rom, vinner gossens förtroende; denne berättar, att Rolla har dold bakom förhänget en bildstod af Cecilia och anvigar honom äfven hvar fjedern är, genom hvilken förhänget kan dragas åt sidan. Den gamle begagnar anvisningen och stannar hänryckt framför Rollas verk. Stefano delar naturligtvis hans förtjusning, men blir ej litet häpen och förskräckt, då den obekante fattar mejgeln och med trenne lätta hugg utplånar det ofvannämnda felet på stodens arm. En stund derefter återkommer Rolla; han har besökt expositionssalen, är i mer misströstande sinnesstämning än någonsin och mottager med otålighet den föregifne köpmannens loford öfver hans Petrus. När Rolla blifvit engam med sin bror, aftäcker han sin Cecilia och blir med förvåning varse, hvad som skett. De tre mejselhuggen förrådde Michael Ange— — ——T—