Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1856, sida 2

bref Iran en van I ldTHUHSTteH. Du emottager härmed en ny epistel om tetern, ty vet, min vän, att jag gjort en ny spektakel-resa, en ny utflykt till Parnassen, ch jag kan ej gerna underlåta att meddela lig, hvad jag under densamma sett och erfait. Underrättelsen, att Schillers sorgespel Ka)al och Kärlek skulle uppföras, hann mig så sent, att jag ej fick tillfälle se detsamma, men den stadgade mitt beslut att ännu en gång bevista en representation af Anderssonska skådespelaresällskapet. Beslut och handling äro ett hos qvinnan — och ibland äfven hos mannen. Detta sednare bevisade jag dymedelst, att jag med görligaste första begaf mig på väg. Märk dock — jag reste denna gång ensam, ty brändt barn skyr elden: kapten H. lemnades i fred bland sina penater. Affischen bjöd denna gång på ett skådespel i 2 akter, benämndt Törne och Lager, samt en dramatisk idyll i 1 akt med namnet Vid en fjellbod, det förra bearbetadt från fransyskan, den sednare ett lokaliseradt norskt original. Båda pjeserna voro för mig nya, ehuru jag vill minnas, att jag i Aftonhladet sett den förra omnämnd såsom uppförd i Stockholm. För att gifva dig en föreställning om det ämne, författaren till Törne och Lager (herr Lafons) i detta skådespel behandlat, lemnar jag dig härmed en kort framställning af detsamma. Vi förflytta oss i tanken till Italien — icke det nuvarande i försoffning och elände försjunkna, der konst och vetenskap endast äro traditioner — utan till Italien vid en tid, då Michael Angelo ännu lefver och Torquato Tasso löper i barnkolt på Sorrentos gator ... då de sköna konsterna och poesien stå i sin blomma och la bella Italia täflar med det gamla Grekland i dess skönaste tider. Likasom fordom Hellas städer — så kämpa nu Italiens om äran att vara konstens hufvudsäte, och såsom fordom Athen, Sicyon och Aegina bildade sina olika konstskolor, så uppvexa nu dylika i Florens, Venedig och Rom. Florens, der de konstälskande Mediceerna föra spiran, behåller dock segerpalmen, Florens är Italiens Athen; dit gick en gång Rafael, för att fullborda sig i sin konst,-till denna brännpunkt strömma bildhuggare, målare, arkitekter och konstnärer af alla riktningar, mästare och lärjungar, för att täfla eller studera. Bland dessa är äfven skädespelets hjelte, en ung Genuesare vid namn Rolla. Men bland denna mängd, som en inre driit eller begär efter ära och rykte infört på konstens vädjobana, huru så äro icke de, som hinna fram, huru mången faller icke, uttröttad och förtviflad, med det efterlängtade målet långt i fjerran! Några hafva öfverskattat sina krafter, andra misskänna dem och stanna modlöse på halfva vägen, åter andra nedtryckas af fattigdomens och nödens tunga börda och dö med den slocknande blicken häftad på det n ål, de måhin la skulle uppnått, om de haft fria skuldror. Den tjugotvåårige Rolla, som med svärmisk kärlek omfattat sin konst, tillhör desse olyckliges antal. Fattig och obemärkt lefver han i den stora staden; ingen känner honom, med undantag af några slägtingar, och desse uppsöka hans aflägsna boning, endast för att håna hans sträfvande och, om möjligt, rycka drömmaren ur hans illusioner och återföra honom till det praktiska lifvet, der han åtminstone kan undgå utsigten att dö af hunger. Han tillbakavisar dem, men deras hån tränger desto djupare till hans hjerta, som han sjelf borttäres af tvifvel på sin förmåga; i hans själ fortgår en evig kamp mellan hopp och den djupaste misströstan, och härtill sällar sig en yttre strid mot nöden, en strid, som leder hans verksamhet från sitt mål och nödgar honom uppofira sin tid och sin talang på arbeten, som ej kunna förverkliga hans drömda framtid. Han måste nämligen, för att förskaffa sig bröd, tälja helgonbilder, dem han till underpris säljer åt en Jude, som i sin ordning bortprånglar dem till landtkyrkorna i nejden. Då härtill kommer, att Rolla förälskat sig i dottern till sin fordne välgörare och beskyddare, den genuesiske grefven Costa, och att ståndsskillnaden gör denna kärlek hopplös, så kan du väl tänka dig, att Rolla är långt ifrån att vara den lyckligaste menniskan inom det glada och njutningslystna Florensmurar. Den bana, han valt, för honom öfver törne, ej öfver lagrar. I detta lif af feberdrömmar och sorglig verklighet står dock den okände konstnärn icke alldeles ensam i verldsn hvimlet: tvenne hjertan klappa för honom — hans unge bror Stefanos och Leonora Costas. 3 — Ls —— —