Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1856, sida 2

ystnad, och denna seger ful ändas, då på Rollas vägran att utlemna statyen hertigen befaller att bortföra den med våld. Med nåra hammarslag förvandlar konstnären sitt herrliga verk till grus och begrafvar den ära, det odödliga namn, som väntade honom, under dess spillror: Den skapelse, som skulle föra hans rykte till efterverlden, är tillintetgjord, och namnet Rolla uteslutet ur konstens historia. Som du ser, är detta ämne i all sin enkelhet värdt att dramatiskt behandlas. Författaren har också på ett lyckligt sätt utfört sin nppgift. Upplösningen förbigår jag här; du kan sjelf göra dig bekant dermed, om direktör Andersson, säsom jag förmodar, ännu en gång låter uppföra Törne och Lager. Nu några ord om utförandet. Det gläder mig, att jag ej är recensent ex officio, ty jag kan nu fritt uttala min åsigt i detta afseende. Men hvarför skulle ej en recensent ex officio kunna lika fritt uttala sig, torde du fråga. Jag känner i sjelfva verket intet giltigt skäl, hvarför han ej skulle det; men hans ställning gentemot publicum är dock i vår kritiska tid något brydsam. Ju mindre belåtenhet man visar, desto större fordringar har man ju, och ju större fordringarne äro, desto finare och mer utbildad smak som konstdomare. Om detta resonnemang är riktigt, lemnar jag derhän, men det synes vara temligen allmänt gängse — och icke går det an, att en kriticus ex professo visar sig mindre kritisk än den stora allmänheten sjelf! Jag deremot kan utan betänklighet loforda hvad jag anser förtjena det. Då en skådespelare förstår att rätt uppfatta och, så att säga, förkroppsliga författarens tanke, samt, om så behöfs, gifva relief åt den karakter, han framställer; när dertill hans deklamation är gann och hans mimik huttrycksfull, naturlig och rik på tillgångar, så vet jag ej, hvad mera man af honom kan begära, för att tillerkänna honom rug af konstnär. Herr Schwartz såsom Rolla visade, att han i hög grad är i besittning af dessa egenskaper, och ehuru han blott är medlem af ett landsortssällskap och Stockholmstidningarnes store kritici, så vidt jag vet, ej påtryckt honom konstens hallstämpel, vågar jag dock bekänna, att han i mitt tycke utförde sitt parti mästerligt och på många ställen med verklig inspiration. Mimiken är annars i allmänhet våra skådespelares svagaste sida; i brist på förmåga att låta ögonblicket och situationen bestämma densamma, studera de i bästa fall ett mönster, tillegna sig dess egenheter och falla in i ett manäör, hvarifrån de sedan ej kunna lösgöra sig, eller ock åtnöja de sig med ett förråd af tre till fyra gester, som de variera så godt sig göra låter; detta gäller, såsom man vet, äfven om en god del af kongliga teaterns sujetter. Med desto större nöje ser man en skådespelare, som visar sig ega större resurser i detta hänseende. Herr Schwartz spelade, med ett ord, så, att man glömde hr Schwartz, för att endast se Rolla. — Fru Schwartz utförde Stefanos parti med ledighet och natursanning. — Michael Angelos karakter är blott flyktigt skizzerad af författaren, och det stod således herr Svedberg. som spelade denna roll, fritt att i densamma inlägga historisk sanning. Detta skedde emellertid ej. Det vore önskligt, att direktör Andersson om möjligt, förskaffade publiken en bättre tanke om Rollas heliga Cecilia, än nu var för hållandet. Illusionen stördes ganska betyd ligt, när i en scen af mycken effekt förhän get, som dolde statyen, drogs tillbaka, oci man varseblef ett måladt beläte af hisklig utseende, en verklig Medusa, värdig den a Bellman besjungne Hoffbros pensel. Då Mi chael Angelo i ord och åtbörder uttrycker si hänryckning framför denna figur, kan åskåda ren med bista vilja i verlden ej undertryck sitt löje. — Likaledes borde, för illusionen bevarande, markisen Appiani uppträda me ett större följe, då han på hertigens befall ning med våld skall bemäktiga sig statyer våldet representerades här af en enda pe son, en något hjulbent page med serdeles god modigt utseende. Hvad slutligen beträffar den lilla dramat ska idyllen Vid en fjellbod vill jag ir skränka mig till det omdöme, att den är e naturfrisk teckning ur folklifvet, i hvilken nä ta sånger på vackra folkmelodier äro inväfd Huruvida den förlorat på lokaliseringen ell ej, vet jag icke då jag ej sett originalet, me sjelfva teckningen kan i det närmaste lika v träffa in på vår Dalallmoge, som på den no ska fjellallmogen, enär desse hafva myck gemensamt i seder och lynne.