Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1856, sida 2

—— ——-WCW2-2-——l—— mycket väl... Hade hon då vetat, huru mycket jag visste det icke. — Jag minnes ännu en annan natt, återtog Paul, — fyra fridlöse buro hennes bärstol .. Hon slumrade .. Jag var lycklig, ty jag tick vaka för henne .. Men hon har glömt allt detder .. Hon liknar hafvet, på hvars glatta yta hvarje spår efter seglarens köl snart försvunnit ... Paul tystnade och föll till marken, såsom om hans sista kratter blifvit brutna af hans smärta. Raymond skyndade fram till honom med en ifver, som hos Aurore väckte en outsäglig glädje. Han upplyfte Paul, satte honom vid foten af ett träd och började -fattad af en sådan plötslig ingifvelse, som ofta infinner sig i farans ögonblick — att bada hans fötter med källans friska vatten. Samma luftstrec , ven läkemedel deremot. — Ni gör nu en god gerning, Raymond, sade Aurore, rörd till tårar, — ni skall belönas ... — I himmelen? sade Raymond, medan han fortfarande egnade Paul sina omsorger. — Redan här på jorden, svarade den unga enkan nästan hviskande. Detta svar var för Raymond en ny gåta, på hvars lösning han nu ej hade tid att grubbla. Badandet med det friska vattnet utöfvade en underbar verkan på Paul, och då han märkte, att det var Raymond, som egnade honom dessa kärleksfulla omsorger. brast han i gråt .. och tårarne bidrogo att återföra honom till sans och besinning. — Det är ingen fara, min vän Paul, sade Raymond; — ett hastigt öfvergående solsting .. Värman är ytterst tryckande äfven i skuggan... Detsamma I hände mig för några dagar sedan, fast jag ej omtaälskade henne, skulle hon bäfvat för mig. Men hon som ingjuter passionens eld i själen, frambringar äfIl